Imorgon ska jag säga hejdå till alla här. Det känns otroligt tråkigt. Det här har vart bland det jobbigaste jag någonsin gjort, i alla kategorier. Men de senaste två veckorna har jag verkligen börjat känna att jag trivs här. Kvinnorna som jobbar i den här organisationen är otroliga. Helt sinnessjukt otroliga. De offrar så mycket för att hjälpa andra och de har alla egna historier som skulle göra de flesta deprimerade bara av att lyssna på. Idag satt jag med Mildred i 4 timmar och väntade på att åklagaren skulle ha tid att prata med mig. Mildred berättade hela sin historia för mig. Hur hennes lärare våldtig henne i flera år när hon var liten. Hur hon lyckades gå vidare, för att sedan efter ha fött tre pojkar med sin man finna denne i säng med hennes syster. Tack vare sin utbildning som CSO lyckades hon gå vidare, annars tror hon att hon hade tagit livet av sig. Hon skiljde sig från sin man, flyttade till ett nytt hus med sina barn och föräldrar. Till och med systern fick flytta med. Mildred lyckades förlåta henne, men inte glömma vad hon gjort. Det är två helt olika saker. Nu har hon 22 (!) fosterbarn som bor med henne. Hon är totalt orädd, jobbar 7 dagar i veckan, tar hand om 25 barn och pluggar kristerapi på distans. Världens starkaste och mest underbara kvinna.

Det här fotot ska jag sätta upp min min vägg. Det är Mildred, jag, Nonhlanhla (Nonni) och Meykayla. Det kommer alltid påminna mig om hur otroligt starka kvinnor och barn det finns. Hur man kan vända en hemsk historia till något gott och gå vidare. Det låter töntigt, men de är verkligen min inspiration för hur jag vill leva mitt liv. Jag har ingen hemsk historia bakom mig men jag har lärt mig otroligt mycket av dem ändå.

Nonni har även hon en hemsk historia. Hon ha berättat den för mig men jag vill inte föra den vidare. Hon är dock med i dokumentären jag såg innan jag kom hit, där berättades det att hon blivit misshandlad av sin morbror hon bodde med. Det är en del av historien. Nu är hon fosterbarn hos Jackie och för några veckor sedan fick hon en parasit i ögonen som åt upp hennes ögon. Hon höll nästan på att bli blind innan de upptäckte vad det var. Sjukvården här är ju inte så bra direkt. De var tvungna att ringa en kontakt på hälsovårdsdepartementet innan hon kunde få komma till sjukhuset och bli undersökt. Men nu kan hon se, om än dubbelt och förhoppningsvis blir hennes syn bättre. Hon har inte haft tur i livet direkt, men nu verkar det ljusna. Så vi håller tummarna.

Så sammanfattningsvis har det här vart en otrolig upplevelse som jag verkligen inte skulle vilja ha ogjord. Det har vart jobbigt men också otroligt lärorikt och jag kommer komma hem som en starkare människa. Hejdå bloggen.

Nu har jag precis kommit hem från en dag med en bekant/vän till min moster. Vi har åkt upp för stadiumet där det spelades VM-matcher, gått på en säl och en delfinshow, ätit lunch på en mysig restaurang och försökt jaga rätt på juristböcker. Jagandet av juridisk litteratur tog längst tid. Men nu har jag en tjock bok på en sisådär 1000 sidor att läsa om barnjuridik. Blir en bra utgångspunkt för mitt framtida arbete.

Något mer intressant har jag inte att skriva om denna dag. Courtney och hennes kusin var väldigt trevliga, hennes pojkvän och mamma liksaså. Det var helt enkelt en mysig dag.

1. En sälshow

Servitören målade figurer i ansiktet på oss på lunchen

Utsikten från VM-stadiumet

Umbumbulu Court

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om rättssystemet här i Sydafrika. Det är som allt annat fullt med brister såklart. På torsdag ska jag intervjua en åklagare i Umbumbulu, så jag hade egentligen tänkt vänta med inlägget till efter dess. Men nu är mitt schema lite väl hektiskt de kommande dagarna för att jag ska hinna skriva ett långt inlägg efter det så här kommer det.

Sedan jag avslutat utbildningen har jag försökt åka till domstolen så många gånger jag kunnat. Bobbi Bear hjälper barn från våldtäkten med stöd och rådgivning, följer med till polisstationer och hjälper till att förhöra barnen, till läkare, ger stödsamtal och förbereder barnen för domstolsförhandlingen samt följer med till förhandlingen. För mig är domstolsbiten och den juridiska biten den mest intressanta. Eftersom jag inte haft möjlighet än att träffa åklagaren så återkommer jag snart med en mer detaljerad bild av domstolarna, men nu tänkte jag skriva om mina betraktelser istället.

För att göra det lite mer systematiskt så börjar jag med polisen. De utreder brotten. Ibland. De lämnar sedan över sin förundersökning till åklagarna och deras administratörer. Förundersöknignen är handskriven utan kopior. Tyvärr försvinner förundersökningarna ofta någonstanns här på vägen, och med ofta så menar jag inte ibland. Jag menar att det snarare är regel än undantag. En tjej jag följde med till domstolen, hennes fall hade blivit uppskjutet i 5 år på grund utav en försvunnen förundersökning. Som de hittade, och sen tappade bort och sedan hittade etc etc.

När väl åklagaren fått förundersökningen vet jag inte hur mycket han förbereder sig, men jag vet att han inte träffar offret innan förhandligen och jag vet att han oftast har vad jag uppskattar det till ca 10-20 stycken fall efter varandra varje dag. Oftast behöver han dock inte förbereda sig, för allt blir ändå uppskjutet. Antingen så är det en förundersökning som saknas, en åklagare/advokat som är försvunnen, en domare som är försvunnen, det finns ingen elektrisitet, de har bokat in för många fall samma dag så de skjuter upp alla, vittnena är inte närvarande eller så anger de inga skäl alls. De är de jag har vart med om hittills. Så att en förhanding blir av är ganska ovanligt. Jag har vart i domstol kanske 10-15 gånger och endast två gånger har det skett en förhandling.

Om det nu blir en förhandling så sker det först en borgens-förhandling. Det motsvarar vår häktningsförhanding. En häktesförhanding i Sverige är dock oftast ca 30 min. I Sydafrika tar det flera timmar. Polisen ska förhöras, den åtalade ska förhöras, bevis ska läggas fram, ofta så förhörs den ansvarige CSO:n från Bobbi Bear, ibland förhörs offret. Ändå får ofta förövaren borgen, då i storleksordningen 500 R (ca 500 kr) eller mindre. De tre killarna som våldtog den 12-åriga tjejen jag tidigare skrivit om och videofilmade det så att nu hela Durban har filmen på sina mobiler, de killarna fick en borgenssumma på 500 R. Som de betalade utan problem. Men det var ju ändå bättre än de 300 R de ansåg att borgenssumman skulle vara. Så de går fria och flickan måste troligen omhändertas och förflyttas till ett annat distrikt eftersom hon inte kan stanna kvar här på grund utav alla trakasserier. Till och med läkarna som behandlade henne och polisofficerarna som jobbade på polisstationen där hon anmälde våldtäkten hade filmen på sina mobiler. Förövaren kan sitta häktad i princip hur länge som helst om någon borgen inte medges. Skulle han sedan vid en senare förhandling kanske 1 år senare finnas oskyldig så får han inte ersättning för förlorad arbetsinkomst eller något sådant. Han kastas ut på gatan.

Bild från en häktningsförhanding i Umbumbulu court. Det är inte tillåtet att ta bilder, så det är en smygtagen bild. Kvinnan som vittnar till vänster i bild är den ansvariga polisen. Till höger sitter åklagaren och försvarsadvokaterna. Rakt fram (dolt bakom mannen i bild) står den åtalade under hela processen.

Efter borgensförhandligen så sker det en huvudförhandling. Huvudförhandligen är uppdelad i olika delar som sker med ibland månaders mellanrum. Eftersom jag inte vart med på en hel förhandling så kan jag inte än berätta så mycket om dem. Den enda "riktiga" del jag vart med om var åklagaren och två försvarsadvokaters förhör av en 8årig tjej som blivit utsatt för gruppvåldtäkt av tre +-40åriga män. Hon satt i vad som kallas ett "intermediate room". Det är ett rum bredvid rättssalen med en stor tonad fönsterruta in i rättssalen. Barnet kan se vad som sker inne i rättssalen och alla kan se henne, dock hyfsat otydligt. Åklgaren och försvarsadvokaterna ställer frågorna till en "intermediate" som sedan ställer dem till barnet, varefter barnet svarar i en mikrofon vilket hörs i rättssalen. Efter att åklagaren har förhört barnet så släcker de lamporna i intermediate-room så att det går att se ut tydligt och så får barnet identifiera förövarna. När jag var där tog det nästan 10 minuter. Barnet stog och fick berätta exakt vad de hade på sig, var de satt och vad det hette. Sedan var det försvarsadvokaternas tur att förhöra barnet. Inte så roligt för i det här fallet en 8årig tjej. Men det är ändå bättre än i många fall då barnet tvingas stå bredvid förövaren då den förhörs eller vittnar. Intermediaterooms finns inte i alla domstolar och är inte tillgängliga om man inte ber om det. Offret måste alltså be om det, det är inte åklagarens jobb. Kanske inte så enkelt alla gånger för en familj som aldrig haft kontakt med rättssystemet förut om de inte får information om att det finns.

Intermediateroom i Umlazi court

Vid huvudförhandligen vittnar även den åtalade, poliser och vittnen. Ofta så vittnar även kvinnorna från Bobbi Bear. I ett fall Daniel var med på så var polisen stupfull när han vittnade. Han vinglade fram till vittnesbåset och kunde knappt stå upp. Men förhandlingen fortsatte ändå.

Domen kommer ibland redan vid huvudförhandlingen. Ibland kommer den några veckor senare. Det beror lite på. I domstolen finns det enbart en domare, som ensam dömer i alla mål. Jag satt med på en huvudförhandling om en ca 18årig kille som ryckt en kvinnas väska, när hon vägrade släppa den ifrån sig hade han hotat henne med en pistol. Domaren sa då hon läste domen att det i hennes tycke var ett hemskt brott och att i hennes tycke skulle man ge stränga straff för sådana brott. Så trots att han var ung, att han inte begått brott tidigare och att han fortfarande gick i skolan gav hon honom 15 års fängelse. Han grät. De 15 åren är inom straffskalan, men hon hade också möjlighet att även om hon dömde honom till den grovaste påföljden bestämma att 7.5 år av de 15 utdömda skulle spenderas i ute samhället men under restriktioner.

Statistiken för uppklarade brott är låg i Sydafrika. Endast i ca 2 % av alla fall som kommer till en Sydafrikansk domstol blir någon dömd. I Umlazi var siffran vid den senaste mätningen 14 % och det är ju lite bättre. I fallet med de 42 barnen som anmälde att de blivit våldtagna på en skola vi var på sa den assisterande rektorn att de inte ens ville anstränga sig för att få alla våldtäktsmän dömda. De tyckte inte att det var någon idé, barnen skulle bara traumatiseras ännu mer och ingen rättvisa skulle ändå skipas. Hon har en poäng.

I de fall Bobbi Bear är inblandade i blir de flesta våldtäktsmän dömda. De här kvinnorna är otroliga.

Tre dagar förra veckan var det en kille vid namn Sean som volontärarbetade på Bobbi Bear. Som en del av undervisningen har vissa skolor här infört att barnen ska volontärarbeta. Det är en betygsgrundande del av undervisningen så inget man bara genomlider. Sean var en trevlig 16 årig prick och jag gillade honom skarpt. Men vi hade en konversation som verkligen visade på hur skiljda våra länder är och därför även våra värderingar. Den tänkte jag berätta om nu.

Seans vän, i samma ålder som Sean, hade vaknat av att någon försökte bryta sig in i deras garage. Han tog pistolen, gick till garaget, såg att inbrottstjuven bar vapen och sköt honom. När polisen kom sa de till honom att avlossa vapnet igen så att det skulle se ut som om han skjutit ett varningsskott. Inbrottstjuven dog och killen gick fri. Vid ett annat tillfälle hade någon försökt bryta sig in hemma hos Sean. Seans pappa slog ned och misshandlade mannen grovt för att lära honom en läxa.Ingen vågade bryta sig in hos dom igen. En man hade försökt råna hans släktingar på deras farm. Mannen i familjen binder rånaren i ett rep efter bilen och kör med honom 500 m. Han kunde ha dött. Men nu har ingen vågat bryta sig in där mer. Det gäller att lära dom en läxa, och för att göra det är man beredd att gå långt.

För mig går det inte att förstå hur en normal människa kan misshandla någon grovt, eller till och med döda någon för att lära "dom" en läxa. Som uppväxt i trygga lilla Sverige är det otroligt främmande. Men här är det ett sätt att överleva. Sean tyckte inte att det var något konstigt, han är uppvuxen i en värld där man måste vara hård för att överleva. Ändå så kommer han från en rik vit familj och borde i vilket annat land som helst utanför afrika ha levt ett skyddat tryggt liv.

Sean berättade att han tycker att Sydafrika är säkert, om man vet vad man håller på med. Det vet man inte som turist eller någon som inte är infödd. Då kan det vara riktigt farligt. En annan man som bor i KwaMakutha (ett township ökänt för våld) berättade att han alltid bär en kniv då han går ut efter mörkrets inbrott. En gång när han just flyttat dit kom 6 män och förökte råna honom. Han drog sin kniv och högg två i respektive axlar och en i magen. De tre andra flydde. Efter det har ingen vågat röra honom igen. Det är en egen värld inne i townshipen. Man måste visa att det inte går att sätta sig på dig för att överleva.

Det här är bilder från "The Tree". Varje fredag samlas kvinnor för att be, lära sig om HIV/AIDS, dela med sig om deras liv etc. Bobbi Bear startade "The Tree" som ett sätt för kvinnor att mötas och få kunskap som de sedan kunde dela med sig i sina grannskap. Kvinnorna här har ingen direkt makt i sin kultur, men de är ändå de som håller samman familjer och tar hand om barnen. Alltså de som behöver utbildas. Vi bidrog med mat som donerats och med leksaker, kläder och diverse saker, även det donerat.

Kvinnan med det orangea ansiktet har lera i ansiktet som skydd emot solen.

Min morgon började med att jag försökte övertala Meykayla att somna igen. Det gick inte så bra direkt. Hon ropade bara "uncle Åsa, uncle Åsa, up! Up!" Så jag henne med mig i min säng. Det fungerade inte heller. Men det var väldigt mysigt. Hon bodde ju som jag tidigare skrivit med Daniel som hon kallade "uncle Daniel", nu när hon bor med mig och Eva kallar hon oss också för "uncle Åsa/Eva". Hon är verkligen världens sötaste barn och otroligt enkel att ta hand om. När hon blir trött säger hon det och att hon vill sova. Hon klagar inte. Hon gör som man säger. Världens enklaste barn. Men hon kommer aldrig kunna gå själv och hon kommer troligen inte leva så länge. För två veckor sedan blev hon sjuk och vi tog henne till en läkare som sa att hennes lungor och hjärta inte fungerar som de ska, så det är en tidsfråga innan hon blir sjuk igen och hamnar på sjukhus. Men vi håller tummarna.

Jag bjuder på en bild när vi kollade på teletubbies. Typ 20 ggr efter varandra.

Resten av dagen har jag spenderat på Gateway vilket är en gigantiskt galleria. Jag hittade den absolut snyggaste väskan någonsin, men insåg att min budget inte håller för det inköpet efter att ha köpt lite väl dyra glasögon. Efter jag insåg det var det inte lika roligt att shoppa längre, för inget var lika fint som den väskan. Men jag kom i varje fall därifrån med ett par solglasögon och en CD-skiva. Det här är inte det mest intressanta inlägget i min blogg, men jag ska försöka lägga upp en bildkavalkad med bilder istället. Om internet bara vill samarbeta med mig.

Den här helgen är Eva borta på en safari i en nationalpark några timmars bilresa härifrån. Hon åkte igår vid lunchtid. Jag stannar ensam hemma med Meykayla hela helgen. Så nu får jag prova på hur det känns att vara ensamstående mamma till en handikappad otroligt uppmärksamhetskrävande 2.5åring. I natt väckte hon mig så många gånger att jag tappade räkningen och ville ha vatten och att jag skulle vända henne. Hon kan inte vända sig själv så man måste hjälpa henne. Jag förstår inte hur Eva orkar. (Jag har erbjudit mig att köra varannan natt, men Eva ville inte). Men Meykayla är världens gulligaste barn så det ska nog gå bra det här. Jag får ta en nap samtidigt som Meykayla i eftermiddag.

Hittills har det tagit mig 2 timmar att skriva det här inlägget.

Jag tänkte uppdatera er om vad som hittills hänt angående Jenna. Jag har pratat med hennes psykolog vid några tillfällen och träffat henne en gång när hon kom för terapi. Hon var glad och uppspelt så det bådar ju gott. Däremot berättade hennes psykolog, som för övrigt är världens gulligaste person, att Jenna vägrar prata om något alls som rör ens mardrömmar, vad hon är rädd för etc. Om våldtäkterna kommer inte i fråga alls. Så nu vet jag inte vad som kommer hända. Hon är för smart för sitt eget bästa, hon fattar när psykologen försöker få fram något och stänger av direkt. Det finns en risk att hon antingen kommer bli tagen till en government safehouse och inte få träffa sin familj i två år, eller att hon kommer skickas hem pga brist på bevis vilket kommer leda till att hon troligen utsätts för övergrepp igen.

Thando som var här några dagar berättade för mig att hennes mamma hade våldtagit henne. Hon berättade en helt annat historia för hennes läkare, en annan för poliserna och en fjärde för Thuli på Bobbi Bear. Vad Thuli har kommit fram till är att historien egentligen är följande. I zulu-kulturen så gifter en mamma om sig lämnar hon sina barn i sitt tidigare boende och flyttar ensam till sin nya man. Thandos mamma gjorde detta år 2008. Sedan dess har Thando bott med sin mormor. Någon gång år 2009 blev Thando våldtagen troligen av sin kusin. Hon sa att det var hennes pappa som gjort det och fick honom nästan fälld för våldtäkt mot henne. Han var dock oskyldig. Det här är ett beteende som Jackie beskrev som om hon skyller det på sin far för att hon vet att han kommer att förlåta henne. Det är väldigt konstigt och svårt att förstå, och även väldigt ovanligt. Den senaste gången de hade ett sådant fall var 5 år sedan. Thando flyttade sedan in med sin 39-åriga lärare. Hon lagar hans mat, stryker hans kläder, städar etc. Och hon har sex med honom. Thando är 14 år. Varje gång läraren har sex med henne, frivilligt från hennes sida hon är ju kär, så begår han en våldtäkt mot barn. Thandos mormor får pengar i utbyte mot att hon håller tyst, 500 Rand. Hon håller tyst och säger åt Thando att inte berätta det här för någon, i utbyte mot pengar. Dett utgör sexuell exploitation av minderårig i Sydafrikansk lag och hon borde åka i fängelse. Thandos mamma vill inte ta hand om henne för hon är rädd att Thando ska anklaga hennes nya man för våldtäkt som hon gjorde med sin pappa. Kommer hon tillbaka till mormor är det som att skicka henne tillbaka till läraren. Och poliserna vill inte ha mer med henne att gjöra. De är trötta på hennes lögner. Så framtiden för Thando ser inte så lockande ut.

kcvm.c..j Meykayla gjorde ett litet inlägg till er. Varsågoda!

Idag har jag vart på en Awarenessday i en skola i Phoenix som är en förort till Durban med huvudsakligen indiska invånare. Det var flera olika NGO:s samt Justitiedepartementet som höll tal. Jag har stulit med mig lite rapporter om Mänskliga rättigheter etc i Sydafrika, så det blir intressant att läsa. Jag funderar på att skriva mitt projektarbete, som jag ska skriva inom juridiken nästnästa termin, som en jämförelse mellan det svenska och det sydafrikanska rättssytemet när det kommer till sexuella brott gentemot barn. Så nu ska jag försöka få tag på juridisk litteratur här nästa vecka! Mitt bagage på hemvägen kommer bli tungt och det kommer inte bli på grund utav kläder eller sovernirer. Enbart juridiska böcker och rapporter.

Många av talen de olika NGO:s, åklagarna och myndigheterna hade handlade om sexuellt våld emot barn. En åklagare berättade att i hans domstol handlade 15 % av alla fallen om sexuellt våld, och av dessa var de flesta riktade mot barn. I Sverige anmäldes 2 530 våldtäkter mot barn under 2010, har jag räknat rätt då så utgör det 0.001 % av alla anmälda brott. (Se BRÅ:s hemsida.) Jag har inte siffror på hur många av dem som gick till domstol, men chansen att det skulle utgöra något i närheten av 15 % av alla brott tar jag som ganska otroligt. Så en viss skillnad kan man säga.

Trafficking är även ett stort problem i Sydafrika. Här gäller inte det enbart trafficking mellan olika länder till och från Sydafrika utan även om en person tas från tex Johannesburg till Durban så räknas det under vissa omständigheter som trafficking. Det måste dock ske någon form av transport av personen. Eftersom det i många delar av Sydafrika bor personer som inte behärskar engelska, speciellt på landsbygden, så tas de från sin hemprovins till en annan provins där de inte behärskar språket är det likvärdigt som att ta dem till ett annat land. De behärskar inte språket och kan inte be om hjälp. Under fotbolls-VM var det en stor rädsla för att det skulle komma fejk-värvare för olika fotbollslag för att locka afrikanska pojkar till Europa med löfte om att de skulle få lukrativa fotbollskontrakt. Det har under en tid vart ett stort problem här. De tar pojkarna till Europa, tvingar i dem beroendeframkallande droger och prostituerar dem. Som lön får de enbart knarket de nu behöver. I Frankrike hittade polisen år 2007 800 afrikanska pojkar som traffickats dit i löfte om fotbollskontrakt för att istället utnyttjas som prostituerade. Skulle någon av er känna att ni löper risk för att bli offer för trafficking så ring 0800 555 999. Det är ett internationellt nummer som fungerar i alla länder. Bra att komma ihåg.

Ett av de mest intressanta sakerna jag gjort här var att följa med till ett möte med Hälso och sjukvårds-utskottet i parlamentet för regionen Kwazulu-Natal som har ca 10 miljoner invånare. Jo-ann Downs är en nära vän till Jackie och sitter i parlamentet för African Christian Democratic Party och hon lät mig följa med på ett möte som egentligen inte är öppet för allmänheten. Mötet var en workshop om NHI (National Health Insurance) som de ska införa nästa år. Tanken är att alla ska ha gratis sjukvård i Sydafrika oberoende av socioekonomisk bakgrund. Tanken är fin och något jag självklart är för. Sjukvården här för fattiga är horribel. Det finns inte lakan, någon form av sanitet, sjukvårdspersonalen behöver desperat en kurs i etik och moral, sammanfattningsvis är läget verkligen hemskt i vissa sjukhus. (Dock betydligt bättre än i många andra afrikanska länder, jag menar det finns ju faktiskt sjukhus i varje fall).

Parlamentsbyggnaden i Pietermaritzburg

Men vad som slog mig när Hälso och Sjukvårdsmyndigheten gjorde sin presentation inför utskottet var hur otroligt dåligt underbyggt underlaget för beslutet var. ANC har som förhoppningsvis de flesta vet makten här och sitter ensamma med majoritet på någonstans runt 60 %. Det innebär att vill de ha en nationell hälsoförsäkring så röstar de igenom det utan att något annat parti kan hindra beslutet. De bestämde sig för att införa en nationell hälsoförsäkring för alla 50 miljoner invånare, en hälsoförsäkring som 5 miljoner skattebetalare ska finansiera. Möjligtvis inte så hållbart. Jag har ju dock inte räknat på det för att se om det är möjligt rent ekonomiskt så vad vet jag, men det har inte Hälso och sjukvårdsmyndigheten gjort heller. Som svar på kommentaren "Jag har i presentationen inte sett några siffror på hur det här ska finansieras eller hur mycket det kommer att belasta skattebetalarna" som en av deltagarna uttalade svarade Hälso och Sjukvårdsmyndighetem, "Man kan inte beräkna hur mycket det kommer kosta innan man redan har infört NHI, det går inte att uppskatta och därför kan vi inte säga hur mycket det kommer belasta skattebetalarna". Logiskt. De har alltså ingen aning om vad det kommer kosta, hur mycket det kommer belasta skattebetalarna och om det ens är möjligt rent ekonomiskt att införa NHI. Ändå ska de fasa in NHI med början nästa år. Troligtvis kommer det här inte bli så populärt bland skattebetalarna som redan betalar för infrastrukturen, skolor, sjukhus etc. även för de andra 45 miljoner invånarna. De 5 miljoner personer som betalar skatt har oftast privata hälsoförsäkringar och i och med införandet av NHI kommer kvalitén på deras sjukvård sjunka drastiskt, och det kommer nog i sig inte bli så populärt. Så det här kommer bli intressant att följa hur det går.

Igår eftermiddag fick vi en ny boende i vår stuga. Hon heter Thando och är 14 år gammal. Jag har inte historien helt klart för mig, men det som är sagt till mig är att hennes pappa försökte våldta henne för ett år sedan, då hamnade hon i ett place of safety, men myndigheterna tyckte att det var okey om hon flyttade hem igen. Ett otroligt logiskt beslut.

Nu är det dock hennes lärare som har våldtagit henne, även tillsammans med en annan man. Läraren har dock betalt hennes mormor pengar (Lebola) för våldtäkten vilket innebär att nu vägrar hon berätta något om den av rädsla för att hennes mormor ska råka illa ut. Som jag tror att jag har skrivit innan så inom Zulu-kulturen så betalar ofta våldtäktsmännen offrens familjer vad de mister nu i hemgift genom att inte längre vara oskulder och således inte längre giftasbara. Under Apartheid-regimen var samhället för i detta fall Zulu-befolkningen laglöst och de fick därför skapa sina egna regler och domstolar. De här traditionerna lever kvar bland Zulu-befolkningen än idag. Speciellt också då förtroendet för rättsväsendet inte är det högsta här om man säger så.

Thando är en väldigt söt 14-åring. Hon frågade mig igår om jag ville bli hennes mamma och idag sa hon att hon älskade mig. Jag sa att jag var väldigt glad för att hon ville att jag skulle bli hennes mamma men att jag nog var för ung, och att jag tyckte det var gulligt av henne att hon sa att hon älskade mig. Våra känslor för varandra ligger inte än på samma nivå. Men hon är väldigt söt. När vi var i mataffären nyss så blev hon jätteuppspelt av att se dockor och igår så fick hon syn på en barbie och kastade sig över den. Kanske inte helt normalt om man är 14 år. Men med livet hon har levt kanske det inte är så konstigt men en regression till någon form av barndom. Nu måste jag i varje fall återigen gömma alla mina värdesaker. Hon hade blivit påkommen med att leta igenom polisens handväska. Polisens. Bådar inte gott för mina saker om man säger så.

Jag har fått ett smeknamn här, Ipi Ntombi. Det betyder "Where is the young maiden?". Skälet är låten ovan där de tycker det låter som de sjunger Åsa. Så nu är det här min låt!

I helgen hade vi den första barnfria helgen sedan jag kom hit. Så skönt! Men Maykeyla befann sig hela helgen hos Lammegein som arbetar på Bobbi Bear. Lammegein tror jag för tillfället befinner sig i ett stadie av sinnesförvirring. Så det har vart ganska dubbla känslor kring det här. Speciellt då jag träffade Maykeyla på supportgroup och hon sa åt mig "go away!" och slog mig. Tydligen tror hon att vi övergivit henne. Och Lammegein är inte bättre än att hon säger att hon är Maykeylas nya mamma och att hon ska bo där fortsättningsvis. Det var inte vårt beslut att lämna henne där kan jag säga, när jag fick höra det var jag chockad, för att inte säga lite. Hon har tidigare låtit hennes 20 åriga zulu-pojkvän åka med Maykeyla till en del av townshipet inte ens polisen vågar sig in i. Där lät hon Maykeyla träffa en häxdoktor för att bota henne. Kanske inte världens bästa beslut. Hon beter sig i varje fall helt irrationellt. Tydligen har det skett en förändring det senaste året cirka. Jag tror att det beror på droger och i veckan ska troligen Jackie ge henne ett drogtest, klarar hon det inte eller vägrar ta det kommer hon inte få stanna.

För att njuta av vår lediga helg åt vi middag på det 5-stjärniga hotellet som ligger på andra sidan gatan. Det var helt ok mat, fast jag hade kunnat göra det bättre. Men vinet var gott! Och sammanlagt kostade det 150 kr per person, och då inklusive ett 160 krs vin. Ganska bra. Utsikten var i varje fall underbar. Eftersom vi bor på en ganska hög kulle kunde man se väldigt långt.

Som ni kan se har jag blivit blond. Men inte solbränd. Jag tackar pappa för det pigmentet.

Idag när jag och Eva gick till stranden sa jag att det kändes precis som att vara utomlands idag. Eva tyckte inte att det var så konstigt eftersom vi faktiskt är utomlands. Det har vart mer än 30 grader idag och vindstilla för en gångs skull, så det har vart härligt, speciellt som det har regnat och blixtrat den här veckan. Vi klarade av 2.5 timmar på stranden innan det blev för varmt. Havet var iskallt, och det var hur skönt som helst! Här är en bild av kusten från förra gången vi var där. Jag tog inte med en kamera den här gången av rädsla att den skulle bli stulen.

Nu sitter jag på altanen och kollar på internet. Eva följde med Jackie när hon skulle hålla tal i en indisk kyrka, jag tyckte det var alldeles för varmt för att klä på mig några sedliga kläder så jag stannade hemma. Istället fick jag socialisera mig med massor med apor. Det är ju också trevligt.

Nu har det återigen gått ett tag sedan jag skrev. Mina dagar är extremt långa och jag har inte tid/orkar oftast inte uppdatera bloggen på kvällen om jag har någon timme över. Speciellt inte eftersom ni suger på att kommentera.

Men i varje fall.

Det tog oss tre dagar att få Zinhle placerad på ett place of safety. I måndags väntade vi i typ 5 timmar på att polisen skulle fylla i ett formulär. När hon äntligen blivit ledig och kunde fylla i formuläret sa hon att ett sådant hade hon inte, vi var tvungna att ta oss till Socialtjänsten, hämta ett sådant och komma tillbaka. När det var gjort kunde hon inte fylla i formuläret, för det var för komplicerat. Sedan pratade vi med socialtjänsten som sa att hon ändå inte kunde bli placerad, vilket stred emot det hon sagt dagen innan. Efter att en kvinna från myndigheten som är över socialtjänsten bråkat med henne i ca 1 timme kom hon fram till att de kunde ta emot Zinhle om vi fick ett beslut från en magistrate (domare). Så det fixades, men sen ångrade sig socialtjänstkvinnan. Så Zinhle fick sova där i två nätter till innan det kunde redas ut. I onsdags så väntade jag och Nsipo där i 4 timmar på en polis som skulle ta oss till Prince Masheini (Sjukhus) för en läkarundersökning och sen kunde vi släppa av Zinle vid en place of safety. Så det tog sammanlagt 3 dagars arbete med att få henne placerad någonstans. Allt tack vare en icke-fungerande socialtjänst och en totalt inkompetent poliskår i KwaMakuta. Här är en bild på oss i polisbilen på vägen till sjukhuset. Vi fick sitta inlåsta i bakdelen som alla tjuvar gör.

Socialtjänsten är som ni kanske kan förstå inte helt fungerande direkt i detta land. Ett fall som det skrivs en del om i media för tillfället är mordet på en 4-årig flicka. Hennes grannar hade flera gånger rapporterat att flickans styvmoder misshandlade henne, men socialtjänsten hade i ett svar ca 1 år (!) senare enbart skrivit att de inte kunde hitta flickan eftersom de inte visste vad hon hette eller bodde. Detta trots att de hade grannens namn, adress och en tydlig vägbeskrivning. Det slutade alltså med att styvmodern misshandlade flickan till döds, något som enkelt kunnat avvärjas om socialen hade gjort sitt jobb. Styvmodern fick 20 års fängelse.

Allt i Sydafrika är inte negativt. Självklart. Jag var på stranden i förrgår för andra gången sedan jag kom och det var otroligt skönt. Massor med höga vågor, varmt och lagom kallt i vattnet. Som man kan se i bakgrunden på bilden så var det massor med kite-surfare där. Durban är ett otroligt bra kite-surfingställe. Speciellt på sommaren, då är det varmt och massor med vind och vågor. Några killar hoppade 10-15 m upp i luften och gjorde volter. Tufft var det.

Jag och Zinhle var där med Kathryn och Byron som är barn till Jackies kompis Robin. De bor i Johannesburg och har lovat att hjälpa fixa boende, transport och game drive (safari) i Johannesburg. Det känns väldigt bra eftersom jag vart väldigt orolig för hur det ska gå. Speciellt transport. Men nu ska det nog lösa sig. Det bästa är dock att Robin har olika personligheter. På riktigt. Han är diagnosticerad med en personlighetsstörning. Jag har förutom Robin även träffat Brent. Ingen eller inget här är normalt. Daniella vet inte vad hon ger sig in på.

Bilden ovan är på Kamakutha polisstation. En av de värsta polisstationerna i grannskapet. Jag har fått det beskrivet för mig som att om man släppte en bomb där så skulle man göra mänskligheten en tjänst. I fredags blev vi ditkallade från en rättegång vi väntade på skulle starta för att hämta två 5åriga flickor som blivit våldtagna. När vi kom dit var den ena försvunnen. De hade tappat bort henne. Den andra hade de skickat hem. Lagen i Sydafrika säger att man kan anmäla våldtäkt i vilken polisstation som helst. Men de hade skickat henne till en annan polisstation, till en polisstation där troligen förövaren hade någon släkting som arbetade. Rättssäkerheten är en hög prioritet som ni kanske förstår. Så istället för de två 5åriga flickorna fick vi med oss en 11 årig tjej vid namn Zinhle. Hon bor med sin moster som misshandlar henne och rymde därför förra måndagen hemifrån. Hennes moster anmälde inte henne saknad utan tillslut tog sig Zinhle till polisstationen för hjälp, fyra dagar senare. Där fick hon stanna över natten, i en liten barack, utan någon mat eller vatten under ett dygn innan vi dök upp. Kvinnan som skulle ta hand om henne, en rådgivare/stödperson som jobbar vid polisen tyckte dock att hon gjort ett bra jobb. Vilket kanske är förklarligt då den kvinnan är ett totalt psykfall. Hon har vid ett tidigare tillfälle då två små killar, 7 och 11 år, kommit för att rapportera att deras mormor blivit rånad, hållt fast dem medans poliserna som låst in barnen i en container misshandlat dem grovt. Sedan våldtog de barnen. Och alla jobbar kvar på polisstationen.

Vi fick i varje fall med oss Zinhle hem. Tog med henne till supportgroup dagen efter där hon försökte stjäla ett läppglans. Vi gömde alla våra värdesaker direkt. Jag har aldrig skällt så mycket på ett barn som jag gjort i helgen. Men det fick effekt, för på slutet så betedde hon sig bra. Innan dess var det det mest olydiga barn jag träffat. När vi var på stranden igår så tappade hon en boll jag köpt och struntade i att springa och hämta den när den flög iväg tills jag skällde ut henne. Hon stal chips från oss. Hon ringde min mamma som befinner sig i London på min mobil hon använt utan att fråga. Hon letade igenom mina saker. Och så vidare. Nu var vi tvungna att lämna tillbaka henne till polisstationen för vi kan inte ha kvar henne då vi inte har ett beslut från socialen att hon får bo här. Vi vill att socialen ska ta hand om henne. För att de ska göra de behöver de en J88-form. Det måste den ansvariga polisen fylla i. Den ansvariga polisen var inte i tjänst idag, därför är vi tvungna att vänta tills imorrn. Hon befann sig dock på polisstationen, men hon var ju inte i tjänst. Hon satt rakt framför mig, men hon var ju inte i tjänst. Så nu var vi tvunga att lämna Zinhle där över natten ensam. Håller tummarna att det går bra.

Sydafrika är ett land som för mig är svårt att förstå. Å ena sidan är folk otroligt trevliga, hjälper varandra , öppna, kramar varandra och stödjer varandra. Det finns en otrolig gemenskap. Men å andra sidan finns det det högsta antalet våldtäkter här i hela världen. Till och med i jämförelse med länder i krig i andra delar av Afrika. Våldet är otroligt utbrett. För bara några minuter sen när jag promenerade hem stannade en man sin bil för att varna mig för att 4 svarta män utklädda till poliser försöker komma in i folks hem här i kvarteren för att råna och döda dem. Jag hör om folk som råkat illa ut, som blivit mördade, våldtagna, misshandlade etc. dagligen. Historier som är otroligt svåra att förstå. Varför gör man något sådant? Varför våldtar fyra killar i åldrarna 15-18 år en 12årig flicka, upprepade gånger under 6 månader, hotar att döda henne och sedan sprider en film av en av våldtäkterna så att hela Durban nu sett den. Och varför kommer det ut med borgen på 500 R (500 kr)? Samtidigt som flickan blir stenad av sina klasskamrater varje dag hon går till skolan och kallad hora.

Eva som jag bor med är otroligt positivt inställd till Sydafrika, hon ska söka jobb här på Be More och förhoppningsvis stanna här i 2 år. Jag har svårt att se Sydafrika med hennes ögon. En man dömdes för våldtäkt av flera barn i hans grannskap. Han hamnade i fängelse i flera år. Som en del av hans rehablitering, det finns faktiskt sådan, så ville staten lära honom ett yrke. Vad bättre än lärare? Staten ger honom en utbildning, förser honom med ett jobb på en statlig lågstadieskola när han avtjänat sitt straff och bidrar därmed att han kan våldta 44 unga pojkar. När historien kom ut blev han avstängd från skolan. I några månader. Han är nu tillbaka. Jag har svårt att se positivt på Sydafrika.

I Zulu-kulturen, den som beskrivs som personer med en trolig värme och gemenskap, i den så har kvinnor ingen makt. Alls. Vill en man ha sex med en kvinna säger han till henne, "Du är vacker". Har han sagt det får han ha sex med henne. Vill han gifta sig med någon kan han röva bort henne. Vill han ha flera fruar är det helt ok. Otrohet är otroligt vanligt. Men enbart av männen. Junior vi var på tur med berättade att han har en son med en kvinna och att han har en flickvän, men att det är komplicerat mellan dem och att de inte var tillsammans. Vi fick reda på i helgen av Jackie att han är trolovad med sitt barns mamma och har en zulu-flickvän samtidigt. Shame on him. Vad Jackie inte vet är att han även har en holländsk flickvän, en tidigare volontär, som skulle komma om två veckor och besöka honom och att han samtidigt har ihop det med Eva, (som inte visste om de andra förrän i veckan). Så han har fyra kvinnor samtidigt. Och han är ansedd som en av de bra zulu-killarna. En med schyssta (jämförelsevis) värderingar.

Det värsta för mig är egentligen att jag inte kan gå ut. Inte ens dagtid. Jag kan inte ta en promenad ens tillsammans med någon. Jag kan gå till Checkers, vilket tar ca 5 minuter. Och det bara dagtid. Min värld har krympt från att kunna gå så långt som jag orkar, till att inte lämna den inhängnade yta jag bor inom. Varje hus här har taggtråd, höga stängsel, murar, elstängsel och vakthundar. Ibland känns det som att stängslen inte är till för att hålla folk ute, utan för att hålla oss fängslade. Vill jag åka någonstans måste jag fixa transport vilket inte är det lättaste. Speciellt inte med ett handikappat barn. Hoppar jag in i en taxi är det som att sätta en stor blinkande skylt i pannan, "Redo att bli våldtagen, rånad och dödad". De senaste två veckorna har vart otroligt jobbiga, det här är på långa vägar det jobbigaste jag någonsin gjort. Nu den senaste veckan börjar jag dock känna mig bättre, jag pratade med Eva och Daniel innan han åkte och det hjälpte. Jag kan inte direkt säga att jag är lycklig för tillfället, men förhoppningsvis kommer jag hem som en betydligt starkare person.

Nu har det gått ett tag sedan jag uppdaterade er. Otroligt mycket har hänt sedan dess. Jag har tänkt skriva om turen jag tog med polismannen Martin och vad han visade oss och berättade i flera dagar, så bättre nu än aldrig.

Martin är polisman sedan 22 år tillbaka. Nu jobbar han som patrullerande polis, men har tidigare jobbat med sexuellt våld mot barn, barnpornografi, trafficking etc. Jag orkar inte gå in i detalj, för så mycket tid har jag inte att skriva det här, det skulle ta flera timmar, så i korta drag åkte vi genom olika delar av Townshipet här i närheten, området där de fattigaste i Durban bor i typ pappkartonger, området i Durban där alla droger säljs som styrs av folk från Nigeria, den farligaste gatan i hela Durban etc. Det värsta han visade oss var ett område som myndigheterna bygde innan fotbolls-VM då de för att bygga ut en väg till en träningsanläggning (som inte ens användes) rev massor med skjul folk bodde i och tvingade dem att flytta till ett område långt bort i ett industriområde. En man Martin hade pratat med berättade i att sitt skjul hade han byggt två sovrum, ett kök, en lounge och ett badrum. Han hade el och tillgång till vatten. Nu bor han med sin familj i ett 3x3 meter stort rum, utan elektrisitet, vatten eller toalett. 180 rum med en familj i varje, mellan 2-10 personer, delar på 5 toaletter och tre ställen att hämta vatten. Eftersom området inte är upplyst uträttar folk sina behov utanför sina dörrar på nätterna eftersom det inte är säkert att gå utanför sitt rum efter mörkrets inbrott. Standarden är hemsk, Martin liknade situationen med ett koncentrationsläger. Personerna där kan inte ta sig någonstans, de har inte råd med kostnaden längre för att ta sina barn till skolor, vissa har inte råd att ta sig till sina tidigare jobb de hade innan de tvigades flytta. I Sydafrika är tågen det billigaste transportsättet och därför byggs de flesta townships/slumområden nära en tågstation. Skjulen de tidigare bodde låg bredvid en tågstation, nu bor de 1 mil från närmsta station. För dem att skicka sina barn till skolan kostar mer än vad de tjänar. Barnen som tidigare gick till skolan får nu ingen utbildning, alls. Jag vet inte om jag kan beskriva situationen nog för att folk ska förstå. Myndigheterna sa till världspressen att ingen skulle drabbas. Nu sitter ca 400 barn utan någon chans till utbildning eller jobb. Men de fick ju fotbolls-vm.

Martin berättade att när han utredde barnprostitution så hittade de en vit 14 årig kille som rymt hemifrån från Johannesburg till Durban där han blev såld av en svart man och en indisk man. Framför polisstationen medan hallickarna satt och drack öl med poliserna. Men poliserna hade ingen aning självklart att pojken blev såld när han hoppade in i olika bilar stup i kvarten. Självklart inte.

Säkerhetssituationen i Durban är enligt Martin, går du ut på en gata då det är mörkt har du tur om du bara blir rånad. Går du ut dagtid har du tur om du bara blir rånad. Han tog oss till den gata i Durban med högst kriminalitet och sa, om ni tar er mobil i ena handen, kameran i den andra och lyckas ta er ett kvarter med kamera, mobil och livet i behåll får ni turen gratis. Jag kände inte direkt för att chansa om man säger så.

Det finns en enda gata i Durban som är säker att gå på kvällstid. Det är bargatan Florida street. Detta beror på att alla barer tidigare var tvungna att flytta dit på grund utav all kriminalitet där de tidigare låg vilket gjort att ingen ville gå dit mer. Så nu har de anställt vakter som misshandlar alla som ser skumma ut och hänger omkring. Och det har fått effekt.

Ett av de värsta problemen i Durban, eller egentligen hela Sydafrika är bilkapningar. Det är otroligt vanligt att bilar blir kapade, och nästan alla jag pratat med har antingen blivit utsatta för försök till bilkapningar eller har en släkting som råkat ut för det. Martin berättade om hans kvinnliga kusin som blivit under pistolhot nedtvingad i bakluckan om omkringkörd i 3 timmar innan hon leddes ut i skogen, tvingades klä av sig naken och hon trodde ju själklart att nu skulle de våldta henne, men hon hade tur. De lämnade henne naken vid vägkanten, för en naken vit kvinna mitt ute på landsbygden har ingenstans att be om hjälp. Om hon inte vill utsätta sig för risken att bli våldtagen såklart. Och det är en stor risk. Som tur såg en man henne gömma sig vid vägkanten och räddade henne, men hon kunde lika gärna ha blivit våldtagen och dödad.

Nu har jag inte tid att skriva mer. Resten får bli i ett senare inlägg, om jag orkar. Jag är för tillfället helt död.

Igar foljde jag med till en skola dar Bobbi Bear tidigare haft en forelasning for barn i aldrarna 7-10 ar. Bobbi Bear har nagot som kallad Edu-toy som lar barn om HIV/AIDS och hur det smittar. Ofta kommer barn efter forelasningen och berattar for CSO:s saker de har vart med om eller staller fragor. Efter forelsningen for ca 200 barn pa den har skolan kom 42 barn och anmalde att de blivit valdtagna. Forovarna ar inte nagon pa skolan, i grannskapet eller liknande. Alla handelser var oberoende av varandra, det var pappor, styvpappor, broder, grannar etc. 42 barn av ca 200 hade blivit valdtagna. En helt sjuk siffra.

Jag satt med pa moten med forst 18 st av barnens foraldrar dar de berattade vad som hant och sedan pa enskilda moten med foraldrarna. En kvinna brot ihop nar jag var ensam i rummet med henne och sa gratandes "I'm so scared, I don't know what to do." Hennes 8ariga dotter hade anmalt att hon blivit valdtagen. Jag kunde inte gora annat an att krama henne och ge henne en nasduk. Det finns ju inget jag kan saga.

Hade det har skett i Sverige hade det vart en stor skandal, har ar det inte ens en notis i tidningen.

Jag har helt glömt bort att berätta hur det gick med Jenna och bubba Vicky!

Captain, Jackie, Jennas ansvarige psykolog Jarred, jag, Jennas föräldrar, moster och mormor och morfar hade ett möte för att diskutera situationen. Captain gick igenom den medicinska rapporten som sa att hon med 100 % säkerhet blivit våldtagen upprepade gånger. Vi tror att det skett löpande under det senaste året eftersom det var då hennes besök till läkaren började. Jennas mamma grät, hennes moster, mormor och morfar likaså. Det var bara hennes pappa som verkade oberörd. Han kollade på klockan, tavlorna på väggarna, sin mobil etc. Helt oberörd. Det var väldigt obehagligt att se. Som att han inte brydde sig ett dyft om att hans dotter blivit våldtagen upprepade gånger. Jackie frågade honom till och med om skälet att han såg så oberörd ut var att det var svårt att ta in att sin dotter blivit våldtagen, för att se om han skulle nappa på den ursäkten. Men han svarade att nejnej det var inte svårt att ta in. Jag diskuterade det senare med Jarred och Captain och Captain tror att han vet om vad som skett, när det skedde, men inte sagt något på grund utav heder. Att deras släkt inte ska förlora sin heder. Det finns en utbredd hederskultur här, inte olikt den som man kan se i väldigt konservativa länder. Jarred misstänker även att de kanske har sålt Jenna till grannarna, eftersom det inte finns något skäl till varför hon skulle sova där. Jennas mamma frågade även Captain vad de nu skulle säga till grannarna, om vart Jenna var. Det var hennes enda fråga och man kan ju undra varför det var hennes enda fråga. Jackie tror däremot att även pappan har förgripit sig på Jenna. Alla är i varje fall överens om att Jennas pappa vet vad som har hänt men valt att inte säga något.

Överenskommelsen blev att Jenna ska bo hos hennes morföräldrar tills vidare. När Captain sa att hon skulle hem så såg hon helt förstörd ut. Tills dess Captain sa att hon skulle hem till sina morföräldrar. Så nu har Jenna åkt hem och om ett tag ska jag och Michelle åka dit för att kolla att det är ok och att hon inte har kontakt med sina grannar. För har hon det kommer vi ta henne och Captain sätta henne på ett government safe house där hon kommer stanna i två år och då inte kunna träffa sin släkt. Detsamma kommer hända om de inte fortsätter med hennes terapi. Så de befinner sig under hot för tillfället.

Bubba Vicky har också åkt hem. Hennes pappa kom och hämtade henne. Han var 22 år och hade nog aldrig hållit i ett barn förut. Men det ska nog gå bra, han bor med sin mamma och hon ska ta hand om Vicky på dagarna.

Det har alltså löst sig för båda barnen. Eller i Jennas fall en aning. Vi vet fortfarande inte vad som hänt, mer än att hon sa till läkaren att grannfrun stoppat upp sina fingrar i hennes underliv. Men förhoppningsvis med terapi så kommer hon öppna upp. Hon hade redan utvecklats något enormt. Hon gick från att sitta i klätterställningen ensam i fosterställning i 6 timmar till att de sista dagarna springa omkring och leka och skratta. Den förändringen kom efter det att Jackie sagt till henne att hennes föräldrar inte skulle komma och hälsa på mer. Så jag håller faktiskt med Jackie, jag tror att hennes pappa är inblandad på något hörn. Men det var i vilket fall som helst väldigt roligt att se.

Slut på detta virriga inlägg. Om 50 min ska jag på Durban by night tour med en polis vid namn Martin. Han ska visa mig, Eva och Jean-Paul (hur tänkte hans föräldrar?) Durban och problemen, kriminaliteten etc. Det ska bli intressant. See you later alligator som man säger här. Fo realz.

Igår var jag som jag skrev i inlägget innan ute med Eva, Junior och hans två vänner. Vi åkte till Omega som är en nattklubb här i Amanzimtoti. Inne på nattklubben var det nästintill enbart vita Afrikaans, i flipflops och såg allmänt skumma och dräggiga ut. Junior och hans vänner (svarta) sa direkt att de inte kändes sig välkomna där. De blev kroppsvisiterade i ingången trots att ingen annan blev det, en man gick fram och ställde sig bakom Junior och såg ut som "va fan gör ni här?", en annan man startade ett bråk över Juniors drink han lämnat när han gick ut för att röka. Så det var allmänt otrevlig stämning. Jag och Eva kände oss inte heller välkomna. Vi hade ju tagit dit svarta personer... Det kändes helt sjukt.

Så vi åkte vidare till en bar/klubb mitt inne i Townshipet. Det var en kille som från ingeting lyckats med att bygga ett stort hus och göra det till en bar, riktigt coolt. Eftersom det ligger mitt i Townshipet var de inga vita människor där, alls. Förutom vi då. Så när jag gick ut ur bilen kände jag mig aningen uttittad. Men det var en känsla av att alla var nyfikna och glada att man var där, inte som på Omega. Alla var verkligen trevliga och välkomnande och det var en skön stämning. Men det är inte ett ställe jag skulle åka till själv utan personer som bor och känner folk där. För då hade det inte vart säkert, men nu var det lugnt.

Efter att vi vart där någon timme så åkte vi till Durban och en kroggatan som heter Florida Street. Vi hittade ett ställe som var öppet eftersom vi kom dit så sent, också där var vi de enda vita. Förutom en konstig kille. Det var en kille som kom fram och frågade var vi kom ifrån. Vi sa Holland och Sverige men undrade varför han trodde att vi inte kom från Sydafrika, varefter han svarar att vita Sydafrikaner inte kommer dit, de vill inte gå på ställen med mycket svarta människor.

Allt som allt var det en väldigt skoj kväll. Jag träffade en massa folk, dansade och hade allmänt trevligt. Men kvällen präglades ändå av det absurda i hur våra nya vänner inte var välkomna på en bar för att de var svarta, medan vi var välkomna på en bar mitt inne i Townshipet, det borde ju vara tvärt om.

Jag ska gå ut nu på ett afrikanskt dansställe. PEPP!

En kort uppdatering.

Det bästa idag: Hjälpte Pilahni att skriva ett kärleksbrev på datorn med bilder på hjärtan som han gav till en tjej på den lokala mataffären. Det var väldigt vackert.

Sämsta idag: Med kanske 85 % säkerhet kommer Jenna att lämna oss imorgon. Polisofficeraren och hennes psykolog ska diskutera saken imorgon.

Mest oväntade: Vi fick nyss två till barn. Kk (Konstigt namn) och typ Kayla. De har vart här förut och bor nu hos deras far. Deras mamma försökte ta tillbaka dom ikväll så det var en massa rabalder. Nu ska de stanna här till imorgon, och kanske längre. Det har är Afrika, allt är ganska oklart.

De har förresten hittat Bubba Vickys pappa, så hon kanske också lämnar oss imorgon.

Mer utförligare uppdatering kommer någon annan gång. Jag har typ 1.5 timmar varje dag som är "ledig", och då ska jag hinna med sådant som duscha, diska, städa etc. Jag tog ju med min hårddisk med massor med filmer. Det var ju ganska onödigt. Om man säger så.

Tänkte ge en uppdatering om allt.

Jenna var hos läkaren idag. Det var tydligen tydligt att hon blivit våldtagen, vilket vi inte har vart helt 100 % säkra på än. Jag har pratat med henne två gånger och sagt att det är viktigt att hon berättar vad som har hänt, att hon inte har något att skämmas för, att hon inte bär någon skuld etc. Förhoppningsvis kommer det sjunka in och hon kommer att berätta vad som har hänt. Det finns inte så mycket mer jag kan göra. Jag fick henne att rita en bild av sin familj och sina grannar för jag ville se hur hon skulle rita dem och om man kunde tyda något ur bilden. Hon ritade sig själv, hennes mamma och pappa väldigt fint. Hon ritade mamman i grannfamiljens huvud med massor med ringar istället för bara en. Hon ville inte rita hennes bror, grannfamiljens döttrar eller son. Jag frågade om hon inte ville rita mer eller om hon inte ville rita dem. Hon svarade att hon inte ville rita mer när det gällde döttrarna och hennes bror, men att hon inte ville rita sonen i grannfamiljen. Så hon gjorde en tydlig åtskillnad mellan dem. Varför ville hon inte svara på.

Allt jag får reda på, som hon säger eller gör skriver jag ned och ger till hennes psykolog.

Annars rullar allt på bra. Jag hade några dagar i början jag verkligen tyckte att det var jobbigt, men det har blivit bättre och bättre med tiden. Idag var jag med till Socialtjänsten med en kvinna. Hon ville ge bort sina barn till Mother of Peace (Barnhemmet vi hade utbildningen på) under de tre år det tar för henne att avsluta sin utbildning, eftersom hon inte har pengar att försörja dem med. Det löste sig istället så att hon ska behålla dem men få mer pengar för dagisavgift och blöjor. Imorgon ska vi åka runt och besöka alla projekt som Be More har i området. Det ska bli intressant.

Vi hade ett möte med Michelle och Loes från Be More igår om hur det går och hur vi känner. Jag och Eva fungerar väldigt bra socialt, vi har ungefär samma humor vilket underlättar något enormt. Men vi har inte alls samma syn på hur man handskas med barn. Hon är väldigt strikt, tycker inte att barn ska ha närhet eller att man ska fråga vad de vill etc. Jag tycker att man ska vara bestämd såklart, men jag tycker också att det är otroligt viktigt att kommunicera och förklara varför man gör som man gör, speciellt med äldre barn. Hon såg det som att jag hade svårt att handskas med Jenna eftersom jag inte alltid bara ger henne order. Nu har vi diskuterat det så förhoppningsvis förstår vi varandra. Hon berättade att i hennes familj så kramar man aldrig varandra. Är man ledsen så sitter man i olika hörn i rummet och diskuterar saken. Jag kramar mina föräldrar varje gång jag träffar dem, flera gånger. (Sen vet jag självklart att det skiljer sig från familj till familj). Hon kramar aldrig sina vänner heller. Jag kramar alla jag tycker om och ser det som självklart. Det är konstigt hur något sådant kan skilja sig emellan två egentligen ganska närliggande länder.

Turen med Junior del 1

Turen började med att vi, Wendy, Eva och jag åkte med Junior till hans hus där han bytte om. Han bor i vad som kallas ett Government house. Det är ett hus som staten har byggt för att minska antalet skjul som folk bor i. Husen är gratis men det är en väntelista på 10 år för att få ett. Junior hade tur för hans moster fick ett men hon ville bo kvar i hennes skjul så han flyttade dit istället. Husen är väldigt små men det finns rinnande vatten och elektricitet. Ladyfere som jobbar på Bobbi bear center som CSO (Child Safety Officer) bor även hon i ett sådant, vilket är den ni kan se på bilden. Med henne bor 11 barn, varav 2 är hennes biologiska. Andile från utbildningen bor där, vi träffade honom när vi kom in i huset.

Vi påbörjade sedan den egentliga turen. Vi åkte mot området som kallas Township. Det är vad vi i Sverige antagligen skulle kalla slummen. I utkanten av Townshipet finns det något som kallas Hostel. Förr i tiden bodde det 10 män i varje rum. Rummen är ca 2x5 m, med 4 80 centimeters sängar. Männen kom oftast från landsbygden och var i staden för att arbeta. Deras kvinnor och barn var kvar på landsbygden och tog hand om åkern och djuren. Nu har de ändrat reglerna. Det finns fyra sängar i varje rum och varje säng går att hyra. Nu får man dock ta med sina barn och flickvänner/fruar vilket gör att det ibland sover 4-5 personer i en säng. Det finns inget sätt att få avskiljdhet, vilket främst drabbar barnen. Om någons flickvän övernattar så kanske det ligger fyra barn i de andra sängarna som tvingas lyssna på vad de nu har för sig.

Varje rum delar på ett kök i mitten av rummet. Här kan ni se ett av rummen med dess invånare. I sann Ubuntu-anda bjöd de oss på en hel 1liters colaflaska. Även om man inget har här så delar man med sig. Till och med till vita västeuroper.
Bara för att de var så gulliga.

Sedan åkte vi till det enda universitetet som ligger i Townshipet. Ett universitet de själva är väldigt stolta över. På andra sidan universitetet ligger det även där hostel, dock med privata sovrum. På den gatan gick för 4 år sedan en tjej från Townshipet bärandes byxor. Männen från hostellen såg henne och stenade henne till döds.

Ovan är gatan där hon blev stenad till döds, med hostellen i bakgrunden. Dessa är betydligt finare än de vi var in i.

Efter att vi besökt universitetet besökte vi en träningsanläggning som användes under VM i fotboll av det holländska landslaget.

När vi gjort det åkte vi till tre olika biltvättar. Biltvättar i Sydafrika är en helt annan grej än de i Sverige, det har blivit en kulturell grej. Här kommer man och visar upp sin bil, lyssnar på musik, dansar, har barbecue, spelar fotboll och dricker öl. Det är som en fest varje lördag och söndag. Och samtidigt får man bilen tvättad.



Här är vi alla vid den andra biltvätten.



Fortsättning följer...

Jag tänkte skriva ett inlägg om turen vi tog med Junior igår. Det var sinnessjukt intressant och bra. Men jag fick just redan på att om Jenna inte förbättras inom en vecka så kommer hon skickas till ett typ barnhem som sköts av staten. Jackie beskrev det som att hon hellre skulle skicka henne ut på gatan. För då har hon i varje fall chans att fly. Det är ett helvete.

Jenna är väldigt svår att tycka om. Hon strular hela tiden, drar fötterna efter sig, har en ätstörning som gör att hon knappt äter något, spyr upp mat, är nästan aldrig glad eller ler. Men tar hon bara emot hjälpen som erbjuds henne så kommer hon bli världens bästa tjej. Hon är smart, otroligt söt och är verkligen rolig, när hon har sina stunder. Jag har för tillfället panik. Jag vill bara få henne att inse att hon måste börja prata och det snabbt.

Så turen med Junior får bli ett senare inlägg.

Igår hade vi vår andra dag med utbildning. Det var väldigt intressant! Jag pratade med Thuli innan utbildningen och sa att vi skulle uppskatta om hon pratade mer engelska, så det gjorde hon. Vi hade gjort kartor över våra "communities" (närområden) och vad det finns för tillgångar där. Jag fick presentera min och skillnaden i hur många läkare/sjukhus/mataffärer/polisstationer etc var ganska slående. Vi lever väldigt skiljda liv. Men det var väldigt intressant. Kvinnorna i gruppen har också börjat ta kontakt med oss, innan var det bara männen. En kvinna har HIV, en 7årig son och varken hon eller hennes sambo har jobb. De överlever på det staliga bridraget på ca 1000 rand i månaden som man får för varje barn. Hur det lyckas med det vet jag inte. Men imorgon ska vi åka ut till områdena där de fattiga personerna bor och se hur de lever, så då kanske jag kommer förstå hur de lyckas. En av kvinnorna trodde att jag var 35 år. Sedan frågade hon om jag hade en pojkvän. När jag sa nej såg hon väldigt chockad ut och frågade sen "are you a virgin?". Det var ganska awkward om man säger så.

Det är intressant hur lite de vet om HIV/AIDS fast över 50 % av befolkningen har det. De lär sig ingenting i skolor utan det är upp till NGO:s (Non government organisations) att lära ut kunskap om HIV/AIDS och hur man skyddar sig. Det är inte konstigt att så många blir smittade.

Idag har vi vart på supportgroup (Stödgrupp). Vi bredde massor med mackor och gjorde juice från pulver. Det var 56 barn där som inte ätit något på hela dagen så mackorna tog slut hur snabbt som helst. Barnen kom från grannskapet och bor i väldigt fattiga förhållanden. Jag övervakade också ett till besök av Jennas föräldrar. Jenna sover halva veckan hos hennes grannar, i samma säng som de 20-någonting döttrarna i familjen vilket är ganska konstigt. Vi vet inte än om det är grannarna eller hennes pappa som förgripit sig på henne. Därför känns det ganska konstigt att se henne träffa sin pappa. Hon vill absolut inte träffa sina grannar, så det tyder i och för sig på att de kanske är någon i den familjen. Vi volontärer, speciellt jag då jag har mest hand om henne och hennes psykologer ska tillsammans komma på vem det är. Lite annorlunda än mitt vanliga liv. Men hon har börjat bete sig bättre nu och tytt sig ganska mycket till mig vilket känns bra.

Nästa vecka åker Daniel hem, så jag vet inte riktigt hur det ska gå med tre barn på två personer. Men jag har pratat med Michele och sagt att om jag känner att det blir för mycket så ska jag säga till. Vi ska ha ett möte om det på måndag.

Nu är det snart middag, sen blir det en tidig kväll. Igår var vi hos Jackie på vin och ost-kväll. Jag träffade hennes son och hans kompisar som är här för en sex-po. Vilket är en mässa för sexföretag. Byron som han heter är tillsammans med Miss Nude SA och Jackie är inte helt nöjd direkt om man säger så. Så vi lurade i dem att vi skulle ut och demostrera utanför mässan idag. Jag tror han var halvt skräckslagen, men det kan han ju förtjäna.

Vill bara klargöra - Emma tror inte att alla män är våldtäktsmän.

Utbildning dag 2

Idag var det Thuli som hade utbildningen. Hon jobbar som Child Safety Officer samt utbildar folk i grannskapen. Tyvärr pratade hon mycket Zulu, vilket är det lokala språket i den här regionen, men det var väldigt intressant. Över 50 % av befolkningen i den här regionen har HIV eller AIDS. HIV-viruset i Sydafrika är en muterad version av det som finns i Europa och det krävs en trippel dos här av medicin gentemot den i Europa för att inte utveckla AIDS. De andra eleverna kommer från grannskapet och lever under fattiga förhållanden i "Government houses" vilket är hus staten byggde för att minska kåkstäderna. Vissa åker med 3-4 olika taxibilar för att ta sig till utbildningen. De lever i en helt annan värld än vad jag gör.

Jag pratade efter utbildningen med Andile som också är en av eleverna. Det är han i randigt som ser ytterst obehaglig ut på kortet ovanför. Han har lyckats arbeta sig upp från den absoluta fattigdomen och bor nu i ett bra kvarter. Han frågade också om jag "har någon kärlek i Sverige?" etc. Så jag kanske kommer hem med en afrikansk man ändå? Då skulle ju mamma bli glad.

Roligaste idag var när Thuli ville att männen i vår grupp skulle förklara varför män våldtar barn. "Hur tänker ni?" och Andile, Mfanafuthi och killen jag inte vet vad han heter bara "Eeeeeeeeeh....We don't rape kids". Kvinnorna på Bobbi Bear gillar inte män. De påminner mig om Emma. Hej Emma! Du skulle gilla dessa kvinnor.

Idag efter utbildningen var jag och kollade på glasögon. Jag glömde mina hemma, vilket var sjukt dumt. Som typ alla som läser den här bloggen vet så ser jag skarpt ca 20 cm utan glasögon. Så nu när jag tar av mig linserna är jag blind. Otroligt praktiskt när man delar rum med en 8åring som man helst inte väcker eftersom man är rädd att hon då kommer sakna sin mamma. Jenna har vart väldigt jobbig idag, vägrat prata med folk och bara legat i ett hörn. Hon äter nästan ingenting och idag spydde hon upp middagsmaten. Jag är den som tar hand om henne på kvällarna. Så jag har gått från inget barn och aldrig tagit hand om ett till att bli någons extramamma över natten. Det är lite att ta in. Speciellt eftersom hon är en av de jobbigaste barnen som vart på Bobbi Bear. Idag blev det lite för mycket, med allt det nya och barn som ska skötas om och nya människor och situationer, men jag tror med en god natts sömn så kommer det lösa sig. Inatt kommer inte Vicky sova i vår stuga så det ska bli skönt! Kanske får jag en hel natts sömn?! Jag kan säga att varje uns av bebislängtan jag nu kan ha haft har försvunnit. Puts väck är den!

Bilder

Vår stuga.
Mitt rum som jag delar med Jenna. Min säng är närmast fönstret.
Jackies hus.

Gatan vi bor på.

Stranden.

Utbildning

Idag var den första dagen med utbildning. Vi blev indelade i grupper med lokala ungdomar från omgivningen som även de utbildas i frågor som HIV/AIDS, hur man identifierar utsatta barn etc. De som var i min grupp kunde inte så jättebra engelska, men det var otroligt gulliga och gjorde kaffe till mig, hämtade en extra tallrik och så till mig. Vi har lärt oss massor idag, och efter att utbildningen för dagen var över var jag helt slut. Sen skulle vi hämta upp Jenna, Vicky och Maykela som vi tar hand om på kvällarna. Just nu medan jag skriver detta övervakar jag ett möte med Jenna och hennes föräldrar helt ensam. Så vi kastas rakt in i det!

Jag tror inte jag har nämnt Maykela. Hon är 2 och ett halvt år och har en muskelsjukdom som gör att hon är väldigt svag och kan inte gå etc. Men hon är världens sötaste! Helt underbar tjej. Hennes mamma är narkotikaberoende och övergav henne så nu kommer hon troligen växa upp här på Bobbi Bear eftersom alternativen inte direkt är lockande för henne.

Efter att Jennas föräldrar har gått ska vi äta middag, sen blir det sängdags för barnen och jag ska ta ett glas rött vin, sitta på verandan och koppla av. För det behöver jag desperat. Vicky höll oss vakna inatt en hel del, även Jenna som hade mardrömmar. I helgen ska vi arrangera så barnen sover någon annanstans så jag och Eva kan ta det lugnt en kväll, äta middag i Durban, kanske gå på bio etc. Sen på söndag blir det en tur med Junior för att se det riktiga Durban.

Om ni vill nå mig; +27717574335 är mitt nya afrikanska nummer.

Första dagarna

Nu har jag lite tid över, så här kommer vad som hänt hittills. Vi börjar med resan.

Jag flög från Arlanda- Heathrow, Heathrow- Johannesburg och Johannesburg - Durban. Jag sov ganska bra på flyget mellan Heathrow och Johannesburg så det gick ganska snabbt, vilket var tur eftersom filmsystemet var ur funktion. Jag träffade däremot en trevlig äldre man i sätet bredvid mig med döttrar i samma ålder som mig. Han bodde i Johannesburg och tyckte att det var en underbar stad. Inte alls våldsam eller så. Men med tanke på vad jag hört om Johannesburg här så litar jag inte riktigt på det. Han var i varje fall mycket trevlig, och jag fick hans visitkort utifall jag skulle behöva hjälp.

Det var nog det mest intressanta som hänt på resan. Den var annars bara lång.

På flygplatsen möttes jag av volontärkoordinatorn Michelle, den andra volontären Eva från Holland och en volontär som vart här sedan maj vid namn Daniel, också han från Holland. I princip alla volontärer kommer från Holland. Men eftersom jag är här tvingas de prata engelska. En man vid namn Junior var där han med, han ska troligtvis ta oss på en Durban-by-night-tur på söndag. Då ska vi få se hur de allra fattigaste bor, hur han växte upp, äta lokal mat och ut och dansa på ett disco i slummen. Så det ser vi fram emot!

Först så åkte vi till Bobbie Bears lokaler och träffade alla som arbetar där, som jag hade sett i dokumentären. Det kändes lite konstigt, men kul. Vi fick en snabb genomgång av vad vi skulle göra, förhållningsregler etc. Sedan åkte vi till stugorna där vi bor som ligger på Jackies tomt. Jackie är huvudansvarig på Bobbie Bear och en tuff kvinna. Där ska vi bo under de sex veckorna. Vi fick med oss en 4 veckor gammal bebis vid namn Bubba, eller egentligen Vicky. Hennes mamma försökte spola ned henne i toaletten, troligen på grund utav att hon är galen och på droger. Vi fick även med oss Jenna, 8 år som kom direkt från ett privat sjukhus där hon spenderat två veckor. Hon hade massor med skador i underlivet vilket fick doktorerna att tro att någon hade våldtagit henne. Troligen har det pågått under lång tid av både en kvinna och en man. Flera av de yngre barnen i hennes släkt ligger eller har legat på sjukhus på grund av skador i underlivet. Jenna är nu min room-mate. Hon är väldigt smart och väldigt trevlig men vill inte alls prata om vad som hänt henne. Tanken är att vi tillsammans med hennes psykolog ska ta reda på vad som har hänt under de två veckor hon ska spendera här.

Idag hade vi en ledig dag, vi gick till stranden, handlade mat och sen låg vi vid Jackies pool och solade. Nu har vi ätit middag och jag har nattat Jenna genom att läsa ur barnbibeln för henne. Hennes mamma brukar göra det varje kväll så för att hon ska känna sig mer hemma gör jag det också.

Imorgon börjar utbildningen, det blir heldagar som ska vara helt späckade med information. Det är onsdag-fredag samt måndag. I helgen är vi lediga lördag eftermiddag, efter stödgrupperna, till söndag kväll. Då behöver vi inte ta hand om barnen om vi inte vill.

Nu är det här inlägget jättelångt, och utan bilder! Dålig blogg. Men jag vill inte väcka Jenna så jag kan inte hämta kameran, men ska försöka vara en bättre bloggare imorgon. Några bilder på barnen kommer självklart inte upp på internet. De kommer jag ha i min kamera och visa enbart vänner. Men bilder på hus, omgivning etc. kommer och bilder på barnen där deras ansikten inte syns.

Imorgon ska jag försöka berätta mer. Det händer så mycket så det är svårt att skriva allt. Fråga om det är något ni undrar!

Framme

Jag lever!

Berättar mer imorgon, måste skaffa en adapter som fungerar först.

Hejdå!

Jag fick lite presenter igår på avskedsölen. Ett survivalkit med sakerna ni ser i bild, våtservetter, solskydd, plåster, överfallslarm, självförsvarssprej och kondomer. Man tackar! Nu kommer jag säkerligen överleva det här. Jag tror dock att vissa tvivlade igår med tanke på antalet kramar och "Var försiktig nu!", "ta hand om dig!" etc.- kommentarer jag fick. För allas information har Sophie paxat min lägenhet och Daniella mina fonder utifall att jag skulle avlida inom det närmsta. Det gällde ju att passa på.

Jag har lyckats stuva in allt i världens minsta resväska, så till den grad att jag är rädd att den kommer att sprängas. Men allt för att slippa allt för mycket handbagage. Nu är jag mest pepp på att köpa smink på Heathrow. Jag har flugit massor med gånger, men aldrig själv så det känns lite konstigt. Men det är ju bara 22 timmar det handlar om, så det ska jag förhoppningsvis överleva.

Nu kommer Mamma snart, så det är dags att städa lägenheten så hon inte blir ledsen. Sen blir det en tur förbi farmor och farfar för att de ska säga adjö och sen 22 timmar resa.

Hörs och ses när jag är i Afrikat!

Nu tackar vi alla Praktikertjänst!

Nu så har datorerna kommit! Det är små Dell-datorer som de säkerligen mycket trevliga supporterkillarna på Praktikertjänst installerat och fejat så de är tiptop när de kommer till Sydafrika. Här har vi en bild på dem och mig. (Alla bra bloggar har bilder). Observera att Praktikertjänsts hemsida är uppe på ena datorn. Det är ett bra företag uppenbarligen, så dit tycker jag att ni ska gå och köpa lite sjukvård. Seså!

Edit

Okey. Jag ska inte till Durban fick jag reda på i morse. Jag ska till Amanzimtoti. Var det ligger har jag ingen aning, men tydligen över 45 minuters biltur från Durban.

Jag tror att det är dags att ta tag i det här med planering.

Durban

Staden jag ska till heter Durban och ligger vid kusten hyfsat nära Johannesburg. Här bredvid finns en karta för de geografiskt oinsatta, mig inkluderat. Det som blinkar är Durban pedagogiskt nog.

Det är vad jag förstår en hyfsat kriminell stad. Eller okey, en av de mest kriminella i Sydafrika. Men det ska vara lugnt så länge man håller sig till turiststråken. Det kommer dock jag inte göra. Men trots historier om vänners vänner som blivit jagade av galningar med aidssprutor så tror jag att det kommer bli okey. Min mammas sambo Tomas har gett mig så många förmaningar att jag tror att de kanske har sjunkit in. Om inte annat så har jag en hemförsäkring som täcker obegränsat mycket sjukvård. Jag har frågat.

Början

Ända sedan jag var liten har jag velat volontärarbeta och rädda barnen i Afrika. Med åldern har jag insett att det inte var lika enkelt som jag planerat när jag var 10. Planerna låg på is till i vintras när jag såg dokumentären Rough Aunties och direkt bestämde mig för att åka dit.

Vad jag egentligen ska göra där vet jag inte. Allt är ganska oklart, men det är ju ganska trevligt att inte veta så mycket tycker jag. //****Spontan och galen tjej 88****

Inget är packat, kameran inte införskaffad och dator är ännu inte given från pappas jobb. Håller tummarna att de vill bidra till de våldtagna barnen.

Jag är ytterst tveksam till det här med blogg, måste jag ju självklart påpeka eftersom jag är en tönt, men på grund av påtryckningar från familj, vänner och ytterst Be Mine (Den holländska organisation jag åker med) så har jag fallit för trycket.

Mer info kommer inom kort. Håll andan.

Tills dess kommer här ett klipp från dokumentären. Länk.