Imorgon ska jag säga hejdå till alla här. Det känns otroligt tråkigt. Det här har vart bland det jobbigaste jag någonsin gjort, i alla kategorier. Men de senaste två veckorna har jag verkligen börjat känna att jag trivs här. Kvinnorna som jobbar i den här organisationen är otroliga. Helt sinnessjukt otroliga. De offrar så mycket för att hjälpa andra och de har alla egna historier som skulle göra de flesta deprimerade bara av att lyssna på. Idag satt jag med Mildred i 4 timmar och väntade på att åklagaren skulle ha tid att prata med mig. Mildred berättade hela sin historia för mig. Hur hennes lärare våldtig henne i flera år när hon var liten. Hur hon lyckades gå vidare, för att sedan efter ha fött tre pojkar med sin man finna denne i säng med hennes syster. Tack vare sin utbildning som CSO lyckades hon gå vidare, annars tror hon att hon hade tagit livet av sig. Hon skiljde sig från sin man, flyttade till ett nytt hus med sina barn och föräldrar. Till och med systern fick flytta med. Mildred lyckades förlåta henne, men inte glömma vad hon gjort. Det är två helt olika saker. Nu har hon 22 (!) fosterbarn som bor med henne. Hon är totalt orädd, jobbar 7 dagar i veckan, tar hand om 25 barn och pluggar kristerapi på distans. Världens starkaste och mest underbara kvinna.

Det här fotot ska jag sätta upp min min vägg. Det är Mildred, jag, Nonhlanhla (Nonni) och Meykayla. Det kommer alltid påminna mig om hur otroligt starka kvinnor och barn det finns. Hur man kan vända en hemsk historia till något gott och gå vidare. Det låter töntigt, men de är verkligen min inspiration för hur jag vill leva mitt liv. Jag har ingen hemsk historia bakom mig men jag har lärt mig otroligt mycket av dem ändå.

Nonni har även hon en hemsk historia. Hon ha berättat den för mig men jag vill inte föra den vidare. Hon är dock med i dokumentären jag såg innan jag kom hit, där berättades det att hon blivit misshandlad av sin morbror hon bodde med. Det är en del av historien. Nu är hon fosterbarn hos Jackie och för några veckor sedan fick hon en parasit i ögonen som åt upp hennes ögon. Hon höll nästan på att bli blind innan de upptäckte vad det var. Sjukvården här är ju inte så bra direkt. De var tvungna att ringa en kontakt på hälsovårdsdepartementet innan hon kunde få komma till sjukhuset och bli undersökt. Men nu kan hon se, om än dubbelt och förhoppningsvis blir hennes syn bättre. Hon har inte haft tur i livet direkt, men nu verkar det ljusna. Så vi håller tummarna.

Så sammanfattningsvis har det här vart en otrolig upplevelse som jag verkligen inte skulle vilja ha ogjord. Det har vart jobbigt men också otroligt lärorikt och jag kommer komma hem som en starkare människa. Hejdå bloggen.