Imorgon ska jag säga hejdå till alla här. Det känns otroligt tråkigt. Det här har vart bland det jobbigaste jag någonsin gjort, i alla kategorier. Men de senaste två veckorna har jag verkligen börjat känna att jag trivs här. Kvinnorna som jobbar i den här organisationen är otroliga. Helt sinnessjukt otroliga. De offrar så mycket för att hjälpa andra och de har alla egna historier som skulle göra de flesta deprimerade bara av att lyssna på. Idag satt jag med Mildred i 4 timmar och väntade på att åklagaren skulle ha tid att prata med mig. Mildred berättade hela sin historia för mig. Hur hennes lärare våldtig henne i flera år när hon var liten. Hur hon lyckades gå vidare, för att sedan efter ha fött tre pojkar med sin man finna denne i säng med hennes syster. Tack vare sin utbildning som CSO lyckades hon gå vidare, annars tror hon att hon hade tagit livet av sig. Hon skiljde sig från sin man, flyttade till ett nytt hus med sina barn och föräldrar. Till och med systern fick flytta med. Mildred lyckades förlåta henne, men inte glömma vad hon gjort. Det är två helt olika saker. Nu har hon 22 (!) fosterbarn som bor med henne. Hon är totalt orädd, jobbar 7 dagar i veckan, tar hand om 25 barn och pluggar kristerapi på distans. Världens starkaste och mest underbara kvinna.

Det här fotot ska jag sätta upp min min vägg. Det är Mildred, jag, Nonhlanhla (Nonni) och Meykayla. Det kommer alltid påminna mig om hur otroligt starka kvinnor och barn det finns. Hur man kan vända en hemsk historia till något gott och gå vidare. Det låter töntigt, men de är verkligen min inspiration för hur jag vill leva mitt liv. Jag har ingen hemsk historia bakom mig men jag har lärt mig otroligt mycket av dem ändå.

Nonni har även hon en hemsk historia. Hon ha berättat den för mig men jag vill inte föra den vidare. Hon är dock med i dokumentären jag såg innan jag kom hit, där berättades det att hon blivit misshandlad av sin morbror hon bodde med. Det är en del av historien. Nu är hon fosterbarn hos Jackie och för några veckor sedan fick hon en parasit i ögonen som åt upp hennes ögon. Hon höll nästan på att bli blind innan de upptäckte vad det var. Sjukvården här är ju inte så bra direkt. De var tvungna att ringa en kontakt på hälsovårdsdepartementet innan hon kunde få komma till sjukhuset och bli undersökt. Men nu kan hon se, om än dubbelt och förhoppningsvis blir hennes syn bättre. Hon har inte haft tur i livet direkt, men nu verkar det ljusna. Så vi håller tummarna.

Så sammanfattningsvis har det här vart en otrolig upplevelse som jag verkligen inte skulle vilja ha ogjord. Det har vart jobbigt men också otroligt lärorikt och jag kommer komma hem som en starkare människa. Hejdå bloggen.

Nu har jag precis kommit hem från en dag med en bekant/vän till min moster. Vi har åkt upp för stadiumet där det spelades VM-matcher, gått på en säl och en delfinshow, ätit lunch på en mysig restaurang och försökt jaga rätt på juristböcker. Jagandet av juridisk litteratur tog längst tid. Men nu har jag en tjock bok på en sisådär 1000 sidor att läsa om barnjuridik. Blir en bra utgångspunkt för mitt framtida arbete.

Något mer intressant har jag inte att skriva om denna dag. Courtney och hennes kusin var väldigt trevliga, hennes pojkvän och mamma liksaså. Det var helt enkelt en mysig dag.

1. En sälshow

Servitören målade figurer i ansiktet på oss på lunchen

Utsikten från VM-stadiumet

Umbumbulu Court

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om rättssystemet här i Sydafrika. Det är som allt annat fullt med brister såklart. På torsdag ska jag intervjua en åklagare i Umbumbulu, så jag hade egentligen tänkt vänta med inlägget till efter dess. Men nu är mitt schema lite väl hektiskt de kommande dagarna för att jag ska hinna skriva ett långt inlägg efter det så här kommer det.

Sedan jag avslutat utbildningen har jag försökt åka till domstolen så många gånger jag kunnat. Bobbi Bear hjälper barn från våldtäkten med stöd och rådgivning, följer med till polisstationer och hjälper till att förhöra barnen, till läkare, ger stödsamtal och förbereder barnen för domstolsförhandlingen samt följer med till förhandlingen. För mig är domstolsbiten och den juridiska biten den mest intressanta. Eftersom jag inte haft möjlighet än att träffa åklagaren så återkommer jag snart med en mer detaljerad bild av domstolarna, men nu tänkte jag skriva om mina betraktelser istället.

För att göra det lite mer systematiskt så börjar jag med polisen. De utreder brotten. Ibland. De lämnar sedan över sin förundersökning till åklagarna och deras administratörer. Förundersöknignen är handskriven utan kopior. Tyvärr försvinner förundersökningarna ofta någonstanns här på vägen, och med ofta så menar jag inte ibland. Jag menar att det snarare är regel än undantag. En tjej jag följde med till domstolen, hennes fall hade blivit uppskjutet i 5 år på grund utav en försvunnen förundersökning. Som de hittade, och sen tappade bort och sedan hittade etc etc.

När väl åklagaren fått förundersökningen vet jag inte hur mycket han förbereder sig, men jag vet att han inte träffar offret innan förhandligen och jag vet att han oftast har vad jag uppskattar det till ca 10-20 stycken fall efter varandra varje dag. Oftast behöver han dock inte förbereda sig, för allt blir ändå uppskjutet. Antingen så är det en förundersökning som saknas, en åklagare/advokat som är försvunnen, en domare som är försvunnen, det finns ingen elektrisitet, de har bokat in för många fall samma dag så de skjuter upp alla, vittnena är inte närvarande eller så anger de inga skäl alls. De är de jag har vart med om hittills. Så att en förhanding blir av är ganska ovanligt. Jag har vart i domstol kanske 10-15 gånger och endast två gånger har det skett en förhandling.

Om det nu blir en förhandling så sker det först en borgens-förhandling. Det motsvarar vår häktningsförhanding. En häktesförhanding i Sverige är dock oftast ca 30 min. I Sydafrika tar det flera timmar. Polisen ska förhöras, den åtalade ska förhöras, bevis ska läggas fram, ofta så förhörs den ansvarige CSO:n från Bobbi Bear, ibland förhörs offret. Ändå får ofta förövaren borgen, då i storleksordningen 500 R (ca 500 kr) eller mindre. De tre killarna som våldtog den 12-åriga tjejen jag tidigare skrivit om och videofilmade det så att nu hela Durban har filmen på sina mobiler, de killarna fick en borgenssumma på 500 R. Som de betalade utan problem. Men det var ju ändå bättre än de 300 R de ansåg att borgenssumman skulle vara. Så de går fria och flickan måste troligen omhändertas och förflyttas till ett annat distrikt eftersom hon inte kan stanna kvar här på grund utav alla trakasserier. Till och med läkarna som behandlade henne och polisofficerarna som jobbade på polisstationen där hon anmälde våldtäkten hade filmen på sina mobiler. Förövaren kan sitta häktad i princip hur länge som helst om någon borgen inte medges. Skulle han sedan vid en senare förhandling kanske 1 år senare finnas oskyldig så får han inte ersättning för förlorad arbetsinkomst eller något sådant. Han kastas ut på gatan.

Bild från en häktningsförhanding i Umbumbulu court. Det är inte tillåtet att ta bilder, så det är en smygtagen bild. Kvinnan som vittnar till vänster i bild är den ansvariga polisen. Till höger sitter åklagaren och försvarsadvokaterna. Rakt fram (dolt bakom mannen i bild) står den åtalade under hela processen.

Efter borgensförhandligen så sker det en huvudförhandling. Huvudförhandligen är uppdelad i olika delar som sker med ibland månaders mellanrum. Eftersom jag inte vart med på en hel förhandling så kan jag inte än berätta så mycket om dem. Den enda "riktiga" del jag vart med om var åklagaren och två försvarsadvokaters förhör av en 8årig tjej som blivit utsatt för gruppvåldtäkt av tre +-40åriga män. Hon satt i vad som kallas ett "intermediate room". Det är ett rum bredvid rättssalen med en stor tonad fönsterruta in i rättssalen. Barnet kan se vad som sker inne i rättssalen och alla kan se henne, dock hyfsat otydligt. Åklgaren och försvarsadvokaterna ställer frågorna till en "intermediate" som sedan ställer dem till barnet, varefter barnet svarar i en mikrofon vilket hörs i rättssalen. Efter att åklagaren har förhört barnet så släcker de lamporna i intermediate-room så att det går att se ut tydligt och så får barnet identifiera förövarna. När jag var där tog det nästan 10 minuter. Barnet stog och fick berätta exakt vad de hade på sig, var de satt och vad det hette. Sedan var det försvarsadvokaternas tur att förhöra barnet. Inte så roligt för i det här fallet en 8årig tjej. Men det är ändå bättre än i många fall då barnet tvingas stå bredvid förövaren då den förhörs eller vittnar. Intermediaterooms finns inte i alla domstolar och är inte tillgängliga om man inte ber om det. Offret måste alltså be om det, det är inte åklagarens jobb. Kanske inte så enkelt alla gånger för en familj som aldrig haft kontakt med rättssystemet förut om de inte får information om att det finns.

Intermediateroom i Umlazi court

Vid huvudförhandligen vittnar även den åtalade, poliser och vittnen. Ofta så vittnar även kvinnorna från Bobbi Bear. I ett fall Daniel var med på så var polisen stupfull när han vittnade. Han vinglade fram till vittnesbåset och kunde knappt stå upp. Men förhandlingen fortsatte ändå.

Domen kommer ibland redan vid huvudförhandlingen. Ibland kommer den några veckor senare. Det beror lite på. I domstolen finns det enbart en domare, som ensam dömer i alla mål. Jag satt med på en huvudförhandling om en ca 18årig kille som ryckt en kvinnas väska, när hon vägrade släppa den ifrån sig hade han hotat henne med en pistol. Domaren sa då hon läste domen att det i hennes tycke var ett hemskt brott och att i hennes tycke skulle man ge stränga straff för sådana brott. Så trots att han var ung, att han inte begått brott tidigare och att han fortfarande gick i skolan gav hon honom 15 års fängelse. Han grät. De 15 åren är inom straffskalan, men hon hade också möjlighet att även om hon dömde honom till den grovaste påföljden bestämma att 7.5 år av de 15 utdömda skulle spenderas i ute samhället men under restriktioner.

Statistiken för uppklarade brott är låg i Sydafrika. Endast i ca 2 % av alla fall som kommer till en Sydafrikansk domstol blir någon dömd. I Umlazi var siffran vid den senaste mätningen 14 % och det är ju lite bättre. I fallet med de 42 barnen som anmälde att de blivit våldtagna på en skola vi var på sa den assisterande rektorn att de inte ens ville anstränga sig för att få alla våldtäktsmän dömda. De tyckte inte att det var någon idé, barnen skulle bara traumatiseras ännu mer och ingen rättvisa skulle ändå skipas. Hon har en poäng.

I de fall Bobbi Bear är inblandade i blir de flesta våldtäktsmän dömda. De här kvinnorna är otroliga.

Tre dagar förra veckan var det en kille vid namn Sean som volontärarbetade på Bobbi Bear. Som en del av undervisningen har vissa skolor här infört att barnen ska volontärarbeta. Det är en betygsgrundande del av undervisningen så inget man bara genomlider. Sean var en trevlig 16 årig prick och jag gillade honom skarpt. Men vi hade en konversation som verkligen visade på hur skiljda våra länder är och därför även våra värderingar. Den tänkte jag berätta om nu.

Seans vän, i samma ålder som Sean, hade vaknat av att någon försökte bryta sig in i deras garage. Han tog pistolen, gick till garaget, såg att inbrottstjuven bar vapen och sköt honom. När polisen kom sa de till honom att avlossa vapnet igen så att det skulle se ut som om han skjutit ett varningsskott. Inbrottstjuven dog och killen gick fri. Vid ett annat tillfälle hade någon försökt bryta sig in hemma hos Sean. Seans pappa slog ned och misshandlade mannen grovt för att lära honom en läxa.Ingen vågade bryta sig in hos dom igen. En man hade försökt råna hans släktingar på deras farm. Mannen i familjen binder rånaren i ett rep efter bilen och kör med honom 500 m. Han kunde ha dött. Men nu har ingen vågat bryta sig in där mer. Det gäller att lära dom en läxa, och för att göra det är man beredd att gå långt.

För mig går det inte att förstå hur en normal människa kan misshandla någon grovt, eller till och med döda någon för att lära "dom" en läxa. Som uppväxt i trygga lilla Sverige är det otroligt främmande. Men här är det ett sätt att överleva. Sean tyckte inte att det var något konstigt, han är uppvuxen i en värld där man måste vara hård för att överleva. Ändå så kommer han från en rik vit familj och borde i vilket annat land som helst utanför afrika ha levt ett skyddat tryggt liv.

Sean berättade att han tycker att Sydafrika är säkert, om man vet vad man håller på med. Det vet man inte som turist eller någon som inte är infödd. Då kan det vara riktigt farligt. En annan man som bor i KwaMakutha (ett township ökänt för våld) berättade att han alltid bär en kniv då han går ut efter mörkrets inbrott. En gång när han just flyttat dit kom 6 män och förökte råna honom. Han drog sin kniv och högg två i respektive axlar och en i magen. De tre andra flydde. Efter det har ingen vågat röra honom igen. Det är en egen värld inne i townshipen. Man måste visa att det inte går att sätta sig på dig för att överleva.

Det här är bilder från "The Tree". Varje fredag samlas kvinnor för att be, lära sig om HIV/AIDS, dela med sig om deras liv etc. Bobbi Bear startade "The Tree" som ett sätt för kvinnor att mötas och få kunskap som de sedan kunde dela med sig i sina grannskap. Kvinnorna här har ingen direkt makt i sin kultur, men de är ändå de som håller samman familjer och tar hand om barnen. Alltså de som behöver utbildas. Vi bidrog med mat som donerats och med leksaker, kläder och diverse saker, även det donerat.

Kvinnan med det orangea ansiktet har lera i ansiktet som skydd emot solen.

Min morgon började med att jag försökte övertala Meykayla att somna igen. Det gick inte så bra direkt. Hon ropade bara "uncle Åsa, uncle Åsa, up! Up!" Så jag henne med mig i min säng. Det fungerade inte heller. Men det var väldigt mysigt. Hon bodde ju som jag tidigare skrivit med Daniel som hon kallade "uncle Daniel", nu när hon bor med mig och Eva kallar hon oss också för "uncle Åsa/Eva". Hon är verkligen världens sötaste barn och otroligt enkel att ta hand om. När hon blir trött säger hon det och att hon vill sova. Hon klagar inte. Hon gör som man säger. Världens enklaste barn. Men hon kommer aldrig kunna gå själv och hon kommer troligen inte leva så länge. För två veckor sedan blev hon sjuk och vi tog henne till en läkare som sa att hennes lungor och hjärta inte fungerar som de ska, så det är en tidsfråga innan hon blir sjuk igen och hamnar på sjukhus. Men vi håller tummarna.

Jag bjuder på en bild när vi kollade på teletubbies. Typ 20 ggr efter varandra.

Resten av dagen har jag spenderat på Gateway vilket är en gigantiskt galleria. Jag hittade den absolut snyggaste väskan någonsin, men insåg att min budget inte håller för det inköpet efter att ha köpt lite väl dyra glasögon. Efter jag insåg det var det inte lika roligt att shoppa längre, för inget var lika fint som den väskan. Men jag kom i varje fall därifrån med ett par solglasögon och en CD-skiva. Det här är inte det mest intressanta inlägget i min blogg, men jag ska försöka lägga upp en bildkavalkad med bilder istället. Om internet bara vill samarbeta med mig.

Den här helgen är Eva borta på en safari i en nationalpark några timmars bilresa härifrån. Hon åkte igår vid lunchtid. Jag stannar ensam hemma med Meykayla hela helgen. Så nu får jag prova på hur det känns att vara ensamstående mamma till en handikappad otroligt uppmärksamhetskrävande 2.5åring. I natt väckte hon mig så många gånger att jag tappade räkningen och ville ha vatten och att jag skulle vända henne. Hon kan inte vända sig själv så man måste hjälpa henne. Jag förstår inte hur Eva orkar. (Jag har erbjudit mig att köra varannan natt, men Eva ville inte). Men Meykayla är världens gulligaste barn så det ska nog gå bra det här. Jag får ta en nap samtidigt som Meykayla i eftermiddag.

Hittills har det tagit mig 2 timmar att skriva det här inlägget.