Tänkte ge en uppdatering om allt.

Jenna var hos läkaren idag. Det var tydligen tydligt att hon blivit våldtagen, vilket vi inte har vart helt 100 % säkra på än. Jag har pratat med henne två gånger och sagt att det är viktigt att hon berättar vad som har hänt, att hon inte har något att skämmas för, att hon inte bär någon skuld etc. Förhoppningsvis kommer det sjunka in och hon kommer att berätta vad som har hänt. Det finns inte så mycket mer jag kan göra. Jag fick henne att rita en bild av sin familj och sina grannar för jag ville se hur hon skulle rita dem och om man kunde tyda något ur bilden. Hon ritade sig själv, hennes mamma och pappa väldigt fint. Hon ritade mamman i grannfamiljens huvud med massor med ringar istället för bara en. Hon ville inte rita hennes bror, grannfamiljens döttrar eller son. Jag frågade om hon inte ville rita mer eller om hon inte ville rita dem. Hon svarade att hon inte ville rita mer när det gällde döttrarna och hennes bror, men att hon inte ville rita sonen i grannfamiljen. Så hon gjorde en tydlig åtskillnad mellan dem. Varför ville hon inte svara på.

Allt jag får reda på, som hon säger eller gör skriver jag ned och ger till hennes psykolog.

Annars rullar allt på bra. Jag hade några dagar i början jag verkligen tyckte att det var jobbigt, men det har blivit bättre och bättre med tiden. Idag var jag med till Socialtjänsten med en kvinna. Hon ville ge bort sina barn till Mother of Peace (Barnhemmet vi hade utbildningen på) under de tre år det tar för henne att avsluta sin utbildning, eftersom hon inte har pengar att försörja dem med. Det löste sig istället så att hon ska behålla dem men få mer pengar för dagisavgift och blöjor. Imorgon ska vi åka runt och besöka alla projekt som Be More har i området. Det ska bli intressant.

Vi hade ett möte med Michelle och Loes från Be More igår om hur det går och hur vi känner. Jag och Eva fungerar väldigt bra socialt, vi har ungefär samma humor vilket underlättar något enormt. Men vi har inte alls samma syn på hur man handskas med barn. Hon är väldigt strikt, tycker inte att barn ska ha närhet eller att man ska fråga vad de vill etc. Jag tycker att man ska vara bestämd såklart, men jag tycker också att det är otroligt viktigt att kommunicera och förklara varför man gör som man gör, speciellt med äldre barn. Hon såg det som att jag hade svårt att handskas med Jenna eftersom jag inte alltid bara ger henne order. Nu har vi diskuterat det så förhoppningsvis förstår vi varandra. Hon berättade att i hennes familj så kramar man aldrig varandra. Är man ledsen så sitter man i olika hörn i rummet och diskuterar saken. Jag kramar mina föräldrar varje gång jag träffar dem, flera gånger. (Sen vet jag självklart att det skiljer sig från familj till familj). Hon kramar aldrig sina vänner heller. Jag kramar alla jag tycker om och ser det som självklart. Det är konstigt hur något sådant kan skilja sig emellan två egentligen ganska närliggande länder.

Turen med Junior del 1

Turen började med att vi, Wendy, Eva och jag åkte med Junior till hans hus där han bytte om. Han bor i vad som kallas ett Government house. Det är ett hus som staten har byggt för att minska antalet skjul som folk bor i. Husen är gratis men det är en väntelista på 10 år för att få ett. Junior hade tur för hans moster fick ett men hon ville bo kvar i hennes skjul så han flyttade dit istället. Husen är väldigt små men det finns rinnande vatten och elektricitet. Ladyfere som jobbar på Bobbi bear center som CSO (Child Safety Officer) bor även hon i ett sådant, vilket är den ni kan se på bilden. Med henne bor 11 barn, varav 2 är hennes biologiska. Andile från utbildningen bor där, vi träffade honom när vi kom in i huset.

Vi påbörjade sedan den egentliga turen. Vi åkte mot området som kallas Township. Det är vad vi i Sverige antagligen skulle kalla slummen. I utkanten av Townshipet finns det något som kallas Hostel. Förr i tiden bodde det 10 män i varje rum. Rummen är ca 2x5 m, med 4 80 centimeters sängar. Männen kom oftast från landsbygden och var i staden för att arbeta. Deras kvinnor och barn var kvar på landsbygden och tog hand om åkern och djuren. Nu har de ändrat reglerna. Det finns fyra sängar i varje rum och varje säng går att hyra. Nu får man dock ta med sina barn och flickvänner/fruar vilket gör att det ibland sover 4-5 personer i en säng. Det finns inget sätt att få avskiljdhet, vilket främst drabbar barnen. Om någons flickvän övernattar så kanske det ligger fyra barn i de andra sängarna som tvingas lyssna på vad de nu har för sig.

Varje rum delar på ett kök i mitten av rummet. Här kan ni se ett av rummen med dess invånare. I sann Ubuntu-anda bjöd de oss på en hel 1liters colaflaska. Även om man inget har här så delar man med sig. Till och med till vita västeuroper.
Bara för att de var så gulliga.

Sedan åkte vi till det enda universitetet som ligger i Townshipet. Ett universitet de själva är väldigt stolta över. På andra sidan universitetet ligger det även där hostel, dock med privata sovrum. På den gatan gick för 4 år sedan en tjej från Townshipet bärandes byxor. Männen från hostellen såg henne och stenade henne till döds.

Ovan är gatan där hon blev stenad till döds, med hostellen i bakgrunden. Dessa är betydligt finare än de vi var in i.

Efter att vi besökt universitetet besökte vi en träningsanläggning som användes under VM i fotboll av det holländska landslaget.

När vi gjort det åkte vi till tre olika biltvättar. Biltvättar i Sydafrika är en helt annan grej än de i Sverige, det har blivit en kulturell grej. Här kommer man och visar upp sin bil, lyssnar på musik, dansar, har barbecue, spelar fotboll och dricker öl. Det är som en fest varje lördag och söndag. Och samtidigt får man bilen tvättad.



Här är vi alla vid den andra biltvätten.



Fortsättning följer...

Jag tänkte skriva ett inlägg om turen vi tog med Junior igår. Det var sinnessjukt intressant och bra. Men jag fick just redan på att om Jenna inte förbättras inom en vecka så kommer hon skickas till ett typ barnhem som sköts av staten. Jackie beskrev det som att hon hellre skulle skicka henne ut på gatan. För då har hon i varje fall chans att fly. Det är ett helvete.

Jenna är väldigt svår att tycka om. Hon strular hela tiden, drar fötterna efter sig, har en ätstörning som gör att hon knappt äter något, spyr upp mat, är nästan aldrig glad eller ler. Men tar hon bara emot hjälpen som erbjuds henne så kommer hon bli världens bästa tjej. Hon är smart, otroligt söt och är verkligen rolig, när hon har sina stunder. Jag har för tillfället panik. Jag vill bara få henne att inse att hon måste börja prata och det snabbt.

Så turen med Junior får bli ett senare inlägg.

Igår hade vi vår andra dag med utbildning. Det var väldigt intressant! Jag pratade med Thuli innan utbildningen och sa att vi skulle uppskatta om hon pratade mer engelska, så det gjorde hon. Vi hade gjort kartor över våra "communities" (närområden) och vad det finns för tillgångar där. Jag fick presentera min och skillnaden i hur många läkare/sjukhus/mataffärer/polisstationer etc var ganska slående. Vi lever väldigt skiljda liv. Men det var väldigt intressant. Kvinnorna i gruppen har också börjat ta kontakt med oss, innan var det bara männen. En kvinna har HIV, en 7årig son och varken hon eller hennes sambo har jobb. De överlever på det staliga bridraget på ca 1000 rand i månaden som man får för varje barn. Hur det lyckas med det vet jag inte. Men imorgon ska vi åka ut till områdena där de fattiga personerna bor och se hur de lever, så då kanske jag kommer förstå hur de lyckas. En av kvinnorna trodde att jag var 35 år. Sedan frågade hon om jag hade en pojkvän. När jag sa nej såg hon väldigt chockad ut och frågade sen "are you a virgin?". Det var ganska awkward om man säger så.

Det är intressant hur lite de vet om HIV/AIDS fast över 50 % av befolkningen har det. De lär sig ingenting i skolor utan det är upp till NGO:s (Non government organisations) att lära ut kunskap om HIV/AIDS och hur man skyddar sig. Det är inte konstigt att så många blir smittade.

Idag har vi vart på supportgroup (Stödgrupp). Vi bredde massor med mackor och gjorde juice från pulver. Det var 56 barn där som inte ätit något på hela dagen så mackorna tog slut hur snabbt som helst. Barnen kom från grannskapet och bor i väldigt fattiga förhållanden. Jag övervakade också ett till besök av Jennas föräldrar. Jenna sover halva veckan hos hennes grannar, i samma säng som de 20-någonting döttrarna i familjen vilket är ganska konstigt. Vi vet inte än om det är grannarna eller hennes pappa som förgripit sig på henne. Därför känns det ganska konstigt att se henne träffa sin pappa. Hon vill absolut inte träffa sina grannar, så det tyder i och för sig på att de kanske är någon i den familjen. Vi volontärer, speciellt jag då jag har mest hand om henne och hennes psykologer ska tillsammans komma på vem det är. Lite annorlunda än mitt vanliga liv. Men hon har börjat bete sig bättre nu och tytt sig ganska mycket till mig vilket känns bra.

Nästa vecka åker Daniel hem, så jag vet inte riktigt hur det ska gå med tre barn på två personer. Men jag har pratat med Michele och sagt att om jag känner att det blir för mycket så ska jag säga till. Vi ska ha ett möte om det på måndag.

Nu är det snart middag, sen blir det en tidig kväll. Igår var vi hos Jackie på vin och ost-kväll. Jag träffade hennes son och hans kompisar som är här för en sex-po. Vilket är en mässa för sexföretag. Byron som han heter är tillsammans med Miss Nude SA och Jackie är inte helt nöjd direkt om man säger så. Så vi lurade i dem att vi skulle ut och demostrera utanför mässan idag. Jag tror han var halvt skräckslagen, men det kan han ju förtjäna.

Vill bara klargöra - Emma tror inte att alla män är våldtäktsmän.

Utbildning dag 2

Idag var det Thuli som hade utbildningen. Hon jobbar som Child Safety Officer samt utbildar folk i grannskapen. Tyvärr pratade hon mycket Zulu, vilket är det lokala språket i den här regionen, men det var väldigt intressant. Över 50 % av befolkningen i den här regionen har HIV eller AIDS. HIV-viruset i Sydafrika är en muterad version av det som finns i Europa och det krävs en trippel dos här av medicin gentemot den i Europa för att inte utveckla AIDS. De andra eleverna kommer från grannskapet och lever under fattiga förhållanden i "Government houses" vilket är hus staten byggde för att minska kåkstäderna. Vissa åker med 3-4 olika taxibilar för att ta sig till utbildningen. De lever i en helt annan värld än vad jag gör.

Jag pratade efter utbildningen med Andile som också är en av eleverna. Det är han i randigt som ser ytterst obehaglig ut på kortet ovanför. Han har lyckats arbeta sig upp från den absoluta fattigdomen och bor nu i ett bra kvarter. Han frågade också om jag "har någon kärlek i Sverige?" etc. Så jag kanske kommer hem med en afrikansk man ändå? Då skulle ju mamma bli glad.

Roligaste idag var när Thuli ville att männen i vår grupp skulle förklara varför män våldtar barn. "Hur tänker ni?" och Andile, Mfanafuthi och killen jag inte vet vad han heter bara "Eeeeeeeeeh....We don't rape kids". Kvinnorna på Bobbi Bear gillar inte män. De påminner mig om Emma. Hej Emma! Du skulle gilla dessa kvinnor.

Idag efter utbildningen var jag och kollade på glasögon. Jag glömde mina hemma, vilket var sjukt dumt. Som typ alla som läser den här bloggen vet så ser jag skarpt ca 20 cm utan glasögon. Så nu när jag tar av mig linserna är jag blind. Otroligt praktiskt när man delar rum med en 8åring som man helst inte väcker eftersom man är rädd att hon då kommer sakna sin mamma. Jenna har vart väldigt jobbig idag, vägrat prata med folk och bara legat i ett hörn. Hon äter nästan ingenting och idag spydde hon upp middagsmaten. Jag är den som tar hand om henne på kvällarna. Så jag har gått från inget barn och aldrig tagit hand om ett till att bli någons extramamma över natten. Det är lite att ta in. Speciellt eftersom hon är en av de jobbigaste barnen som vart på Bobbi Bear. Idag blev det lite för mycket, med allt det nya och barn som ska skötas om och nya människor och situationer, men jag tror med en god natts sömn så kommer det lösa sig. Inatt kommer inte Vicky sova i vår stuga så det ska bli skönt! Kanske får jag en hel natts sömn?! Jag kan säga att varje uns av bebislängtan jag nu kan ha haft har försvunnit. Puts väck är den!

Bilder

Vår stuga.
Mitt rum som jag delar med Jenna. Min säng är närmast fönstret.
Jackies hus.

Gatan vi bor på.

Stranden.

Utbildning

Idag var den första dagen med utbildning. Vi blev indelade i grupper med lokala ungdomar från omgivningen som även de utbildas i frågor som HIV/AIDS, hur man identifierar utsatta barn etc. De som var i min grupp kunde inte så jättebra engelska, men det var otroligt gulliga och gjorde kaffe till mig, hämtade en extra tallrik och så till mig. Vi har lärt oss massor idag, och efter att utbildningen för dagen var över var jag helt slut. Sen skulle vi hämta upp Jenna, Vicky och Maykela som vi tar hand om på kvällarna. Just nu medan jag skriver detta övervakar jag ett möte med Jenna och hennes föräldrar helt ensam. Så vi kastas rakt in i det!

Jag tror inte jag har nämnt Maykela. Hon är 2 och ett halvt år och har en muskelsjukdom som gör att hon är väldigt svag och kan inte gå etc. Men hon är världens sötaste! Helt underbar tjej. Hennes mamma är narkotikaberoende och övergav henne så nu kommer hon troligen växa upp här på Bobbi Bear eftersom alternativen inte direkt är lockande för henne.

Efter att Jennas föräldrar har gått ska vi äta middag, sen blir det sängdags för barnen och jag ska ta ett glas rött vin, sitta på verandan och koppla av. För det behöver jag desperat. Vicky höll oss vakna inatt en hel del, även Jenna som hade mardrömmar. I helgen ska vi arrangera så barnen sover någon annanstans så jag och Eva kan ta det lugnt en kväll, äta middag i Durban, kanske gå på bio etc. Sen på söndag blir det en tur med Junior för att se det riktiga Durban.

Om ni vill nå mig; +27717574335 är mitt nya afrikanska nummer.

Första dagarna

Nu har jag lite tid över, så här kommer vad som hänt hittills. Vi börjar med resan.

Jag flög från Arlanda- Heathrow, Heathrow- Johannesburg och Johannesburg - Durban. Jag sov ganska bra på flyget mellan Heathrow och Johannesburg så det gick ganska snabbt, vilket var tur eftersom filmsystemet var ur funktion. Jag träffade däremot en trevlig äldre man i sätet bredvid mig med döttrar i samma ålder som mig. Han bodde i Johannesburg och tyckte att det var en underbar stad. Inte alls våldsam eller så. Men med tanke på vad jag hört om Johannesburg här så litar jag inte riktigt på det. Han var i varje fall mycket trevlig, och jag fick hans visitkort utifall jag skulle behöva hjälp.

Det var nog det mest intressanta som hänt på resan. Den var annars bara lång.

På flygplatsen möttes jag av volontärkoordinatorn Michelle, den andra volontären Eva från Holland och en volontär som vart här sedan maj vid namn Daniel, också han från Holland. I princip alla volontärer kommer från Holland. Men eftersom jag är här tvingas de prata engelska. En man vid namn Junior var där han med, han ska troligtvis ta oss på en Durban-by-night-tur på söndag. Då ska vi få se hur de allra fattigaste bor, hur han växte upp, äta lokal mat och ut och dansa på ett disco i slummen. Så det ser vi fram emot!

Först så åkte vi till Bobbie Bears lokaler och träffade alla som arbetar där, som jag hade sett i dokumentären. Det kändes lite konstigt, men kul. Vi fick en snabb genomgång av vad vi skulle göra, förhållningsregler etc. Sedan åkte vi till stugorna där vi bor som ligger på Jackies tomt. Jackie är huvudansvarig på Bobbie Bear och en tuff kvinna. Där ska vi bo under de sex veckorna. Vi fick med oss en 4 veckor gammal bebis vid namn Bubba, eller egentligen Vicky. Hennes mamma försökte spola ned henne i toaletten, troligen på grund utav att hon är galen och på droger. Vi fick även med oss Jenna, 8 år som kom direkt från ett privat sjukhus där hon spenderat två veckor. Hon hade massor med skador i underlivet vilket fick doktorerna att tro att någon hade våldtagit henne. Troligen har det pågått under lång tid av både en kvinna och en man. Flera av de yngre barnen i hennes släkt ligger eller har legat på sjukhus på grund av skador i underlivet. Jenna är nu min room-mate. Hon är väldigt smart och väldigt trevlig men vill inte alls prata om vad som hänt henne. Tanken är att vi tillsammans med hennes psykolog ska ta reda på vad som har hänt under de två veckor hon ska spendera här.

Idag hade vi en ledig dag, vi gick till stranden, handlade mat och sen låg vi vid Jackies pool och solade. Nu har vi ätit middag och jag har nattat Jenna genom att läsa ur barnbibeln för henne. Hennes mamma brukar göra det varje kväll så för att hon ska känna sig mer hemma gör jag det också.

Imorgon börjar utbildningen, det blir heldagar som ska vara helt späckade med information. Det är onsdag-fredag samt måndag. I helgen är vi lediga lördag eftermiddag, efter stödgrupperna, till söndag kväll. Då behöver vi inte ta hand om barnen om vi inte vill.

Nu är det här inlägget jättelångt, och utan bilder! Dålig blogg. Men jag vill inte väcka Jenna så jag kan inte hämta kameran, men ska försöka vara en bättre bloggare imorgon. Några bilder på barnen kommer självklart inte upp på internet. De kommer jag ha i min kamera och visa enbart vänner. Men bilder på hus, omgivning etc. kommer och bilder på barnen där deras ansikten inte syns.

Imorgon ska jag försöka berätta mer. Det händer så mycket så det är svårt att skriva allt. Fråga om det är något ni undrar!

Framme

Jag lever!

Berättar mer imorgon, måste skaffa en adapter som fungerar först.

Hejdå!

Jag fick lite presenter igår på avskedsölen. Ett survivalkit med sakerna ni ser i bild, våtservetter, solskydd, plåster, överfallslarm, självförsvarssprej och kondomer. Man tackar! Nu kommer jag säkerligen överleva det här. Jag tror dock att vissa tvivlade igår med tanke på antalet kramar och "Var försiktig nu!", "ta hand om dig!" etc.- kommentarer jag fick. För allas information har Sophie paxat min lägenhet och Daniella mina fonder utifall att jag skulle avlida inom det närmsta. Det gällde ju att passa på.

Jag har lyckats stuva in allt i världens minsta resväska, så till den grad att jag är rädd att den kommer att sprängas. Men allt för att slippa allt för mycket handbagage. Nu är jag mest pepp på att köpa smink på Heathrow. Jag har flugit massor med gånger, men aldrig själv så det känns lite konstigt. Men det är ju bara 22 timmar det handlar om, så det ska jag förhoppningsvis överleva.

Nu kommer Mamma snart, så det är dags att städa lägenheten så hon inte blir ledsen. Sen blir det en tur förbi farmor och farfar för att de ska säga adjö och sen 22 timmar resa.

Hörs och ses när jag är i Afrikat!

Nu tackar vi alla Praktikertjänst!

Nu så har datorerna kommit! Det är små Dell-datorer som de säkerligen mycket trevliga supporterkillarna på Praktikertjänst installerat och fejat så de är tiptop när de kommer till Sydafrika. Här har vi en bild på dem och mig. (Alla bra bloggar har bilder). Observera att Praktikertjänsts hemsida är uppe på ena datorn. Det är ett bra företag uppenbarligen, så dit tycker jag att ni ska gå och köpa lite sjukvård. Seså!

Edit

Okey. Jag ska inte till Durban fick jag reda på i morse. Jag ska till Amanzimtoti. Var det ligger har jag ingen aning, men tydligen över 45 minuters biltur från Durban.

Jag tror att det är dags att ta tag i det här med planering.

Durban

Staden jag ska till heter Durban och ligger vid kusten hyfsat nära Johannesburg. Här bredvid finns en karta för de geografiskt oinsatta, mig inkluderat. Det som blinkar är Durban pedagogiskt nog.

Det är vad jag förstår en hyfsat kriminell stad. Eller okey, en av de mest kriminella i Sydafrika. Men det ska vara lugnt så länge man håller sig till turiststråken. Det kommer dock jag inte göra. Men trots historier om vänners vänner som blivit jagade av galningar med aidssprutor så tror jag att det kommer bli okey. Min mammas sambo Tomas har gett mig så många förmaningar att jag tror att de kanske har sjunkit in. Om inte annat så har jag en hemförsäkring som täcker obegränsat mycket sjukvård. Jag har frågat.

Början

Ända sedan jag var liten har jag velat volontärarbeta och rädda barnen i Afrika. Med åldern har jag insett att det inte var lika enkelt som jag planerat när jag var 10. Planerna låg på is till i vintras när jag såg dokumentären Rough Aunties och direkt bestämde mig för att åka dit.

Vad jag egentligen ska göra där vet jag inte. Allt är ganska oklart, men det är ju ganska trevligt att inte veta så mycket tycker jag. //****Spontan och galen tjej 88****

Inget är packat, kameran inte införskaffad och dator är ännu inte given från pappas jobb. Håller tummarna att de vill bidra till de våldtagna barnen.

Jag är ytterst tveksam till det här med blogg, måste jag ju självklart påpeka eftersom jag är en tönt, men på grund av påtryckningar från familj, vänner och ytterst Be Mine (Den holländska organisation jag åker med) så har jag fallit för trycket.

Mer info kommer inom kort. Håll andan.

Tills dess kommer här ett klipp från dokumentären. Länk.